Alf Henrikson (1905–1995)

Asken Yggdrasil är världsträdet i den fornnordiska gudasagan. Denna, som ju har nått eftervärlden via de båda isländska Eddorna, handlar inte blott om Oden, Tor och Balder, hästen Sleipner, galten Särimner och andra pittoreska väsen i det överjordiska Valhall, utan den innehåller också bitar av en sorts världsförklaring, där namn som Nifelhem, Ginnungagap, Bifrost och många fler ges adress på olika trakter i rymden. Sammanhangen är emellertid mycket oklara, så att det åtminstone för nutida läsare är svårt att bli klok på vad asagudar, jättar, dvärgar och människor egentligen hade med världsträdet att göra.… (mere)

Om det finns en vetenskap jag aldrig kommer lära mig så är det versläran. Av någon anledning så har jag enormt svårt att komma ihåg vad skillnaden är mellan anapester och jamber, hur man ser skillnad på ottave rima och spenserstanser, hur man ser om en rytm faller eller stiger. Jag tycker om de effekter som den skicklige versmakaren kan åstadkomma med sådant, men av någon anledning kan jag inte analysera vers om så livet hängde på det. Jag gillar termerna: ambibrachi, elegiska distika, drottkvätt och sapfiska strofer är en sorts poesi i sig, vilket möjligen förklarar varför jag aldrig kommer ihåg de högst exakta innehåll de står för.

Därav följer att jag uppskattar Alf Henriksons Verskonstens ABC: lemmana är i sig ett nöje att skumma igenom, och värdet av att få dem förklarade är stort. Eftersom Henrikson dessutom har en högst personlig stil, och illustrerar sina uppslagsord med vers, så är det även trevligt att läsa artiklarna. Man skulle möjligen vilja att han tydligare markerade vem det är som skrivit versen (huvudsakligen han själv), och man kan undra lite vad poängen är med att hänvisa till exempel från Tegnér till de artiklar hans vers illustrerar, men detta är bisaker.

Det stora mysteriet är vad Björn Bergs teckningar skall illustrera – ibland är det rätt självklart, men poänglöst, som när det i närheten av en artikel om fornnordiska versmått finns någon skäggig karl som sitter på snidat säte, men intrycket är snarast att man tagit en gammal hög överblivna teckningar och kastat in dem där man hittat den allra minsta överensstämmelse. Även om det kan vara svårt att skapa vettiga illustrartioner av versmått och fötter, så hade det förmodligen gått.

Nåväl, texten kombinerar i alla fall praktisk nytta och nöje, och då kan man egentligen inte önska mycket mer.… (mere)

Andra delen av Biblisk historia bör ha varit knepigare än den första: där överlappade materialet från olika böcker endast delvis, här finns inte mindre än fyra evangelister att hålla ordning på (även om de tre synoptikerna gör det hela enklare). Nå, ansträngningen märks i så fall inte: det är samma enkelhet i framställningen, parad med ett ständigt utpekande av de fall när äldre eller dogmatiska tolkningar inte kan stämma (samtidigt som han ärar kyrkofäderna som inte lät redigera samman evangelierna).

Nya testamentet är dessutom på sitt sätt tacksammare: det är ett rakare berättande, och ett som det går enklare att plocka ur de goda berättelserna och ordvändningarna ur. Henriksson tycks ha en lagom kritisk blick till senare tiders översättarprestationer, villig att medge att de ibland fått till det men ofta lamenterande utrensningar av hederlig stilkonst som blivit levande citat.

Ett gott, redigt sammandrag för den som hellre ser Bibeln som litteratur än uppenbarad sanning.… (mere)

Oss sena tiders barn till fromma, vi som icke ha det tålamod eller det tvång som kräves för att tillgängliggöra sig bibeln som fäderna, har Alf Henrikson valt att sammanfatta böckernas bok i Biblisk historia. På samma sätt som annars, och med större rätt, har hans verk delats upp i tvenne delar, här närmast Gamla testamentet.

Man kan säkerligen klara sig med en mindre ingående översikt än den som här presterats: undantaget delar av första och andra Mosebok är det väldigt få delar av Gamla testamentet som längre kan betraktas som oundgänglig allmänbildning (det står så till exempel betydligt mer om kung David att läsa än de flesta anar; i övrigt är det väl endast Simsons, Salomo, Jona och Jobs personer från de senare delarna som man bör kunna något mera om). Samtidigt är detta knappt nog att täcka in alla det sätt som Bibeln fortfarande genomsyrar språket: för att ta en gammal favorit får man förvisso rätt på hur Jehu ser till att den ogudaktiga Isebel av hundarna åtos upp på Jisreels fält, men inget om det goda stycke berättarkonst som meddelar hans färd mot Jisreel för att jämlikt Herrens beslut ha ihjäl allt vad av konung Ahabs hus uppå väggen pissar, eller ens att det är från denna berättelse som ordstävet om att fara som ett Jehu kommer.

Henrikson är annars ofta noggrann med att citera de stycken som kan vara värda att läsa, och då utifrån såväl Karl XII:s som 1917 års bibel som den provöversättning som fanns tillgänglig 1990 inför den förskräckligt namngivna »Bibel 2000«; detta innebär i första hand den poesi som finns, och endast i undantagsfall att någon av de ordvändningar som fortfarande hörs får förklaringar, såvida de inte naturligt är en del av handlingen.

Till de klara förtjänsterna hör dock att Henrikson nog förstått sin publik att ta med även de apokryfiska berättelserna (i alla fall de som av Luther betraktades som uppbyggliga): även om deras teologiska värde kan diskuteras, är deras historiska dito otvivelaktigt (i synnerhet Jesu Syrachs vishet, Judits bok och Mackabéerböckerna, den förra såsom viktig för kärv religiositet av äldre märke, de senare såsom goda berättelser i egen rätt).

Henrikson skrev många förtjänstfulla sammanfattningar av diverse folks och regioners historia. Frågan är om inte denna är den svårast umbärliga: goda sammanfattningar av svensk eller antik historia är inte alltför svåra att hitta, men biblisk materia hanterad av någon som inte alltför hårt intresserar sig för de religiösa konsekvenserna är mer sällsynt.… (mere)