Picture of author.

Om forfatteren

Includes the name: Maja Hagerman

Image credit: Frankie Fouganthin

Værker af Maja Hagerman

Satte nøgleord på

Almen Viden

Juridisk navn
Hagerman, Anna Maria
Fødselsdato
1960-02-03
Køn
female
Nationalitet
Sweden
Erhverv
journalist
Förläggare
Tv-producent
Priser og hædersbevisninger
Hertig Karls pris (2004)

Medlemmer

Anmeldelser

Ett imponerande forskningsarbete för att kartlägga den framväxande rasbiologin i Sverige under början av 1900-talet fram till 2:a världskriget.
 
Markeret
Humila | Aug 14, 2018 |
Den 17 oktober 2007 släpptes trafiken på den andra nybyggda delen av E4 mellan Uppsala och Mehedeby. Detta hade föregåtts av många års planering och arbete, däribland stora arkeologiska undersökningar. För ovanlighetens skull bestämde man sig dessutom för att fynden från alla utgrävningar skulle sammanfattas och presenteras i en bok, istället för enbart i enskilda framställningar från de olika arkeologiska grupper som arbetat med de enskilda platserna. Uppgiften gick till Maja Hagerman, vars bok utkom förra året.

Det är många fynd som görs, en del helt omvälvande för förståelsen av forntiden. Vissa platser har nyttjats ända sedan de dök upp ur Mälaren under stenåldern – i Uppland finns egentligen inget sådant som orörd natur: allt har påverkats av människan, så länge det varit torrt. Något liknande kan knappast hävdas om speciellt många andra landområden; inte ens andra som också varit täckta av inlandsisen. Till yttermera visso har Uppland ständigt förändrats, inte bara genom att nytt land kunnat tas ibruk, utan genom att karaktären ändrats, när gamla fjärdar blivit sjöar eller åar, fortfarande farbara men nu kontrollerbara vid utloppen, och sedan inte ens farbara. Till skillnad mot Västergötland eller Skåne har därför de viktiga bygderna ständigt flyttat sig.

Det är många fynd, många fyndorter, många teorier som skall hinnas med: boken är vacker, i stort sett välskriven (även om jag ständigt irriterar mig på de citattecken Hagerman sätter ut när hon egentligen borde ta fram en synonymordbok), väckande en del intressanta tankar om till exempel hur mycket bronsålderkulturen i Europa var gemensam. Ibland går det kanske lite väl långt: är det rimligt att dra linjer från dyrkan av en fruktbarhetsgudinna under bronsåldern fram till altarskåp med Anna själv tredje från fjortonhundratalet? Spännande tanke, men rangligt bygge. Likaså det om folkvandringstid: även om det inte har mycket av innehållet gemensamt med t.ex. Birger Nermans idéer om ett Storsvitjod så är det något av samma optimistiska mönstersökning över det. Jag förstår faktiskt knappt vad stycket har i boken att göra, för till skillnad från tidigare åldrar så verkar det inte finnas många nya fynd att berätta om.

Nåväl, för den som är intresserad av vår forntid, århundraden från vilket det inte fick mycket mer bevarat än spår i marken och enstaka stenar eller bronsföremål, när jorden började brukas och byar grundlades som i alla fall i ett fall ännu ligger kvar, så är detta högintressant.
… (mere)
 
Markeret
andejons | Jan 28, 2012 |
Den som intresserar sig för svensk (för)historia och ger sig till att söka efter information på Internet får vara med om mycket; många av de som känner sig kallade att yttra sig i ämnet är av någon anledning sådana som tyckt det inte varit idé att läsa något publicerat efter kriget (eller kanske unionsupplösningen) och nu vill återinföra ynglingaätten eller beskriva vikingarna som ett gäng flugsvampsrökande demokratiska hedersknyfflar eller vad det nu kan vara. Den iakttagelse om historisk aningslöshet som fått Maja Hagerman att skriva Det rena landet för att skildra hur dessa idékomplex växt fram kan man således knappast anmärka på. Det kan man däremot på det sätt hon gör det, men mer om det senare.

Boken är alltså främst en idéhistorisk översikt om hur tron på en germansk »ras« växte fram, från Tacitus Germania över Jordanes Getica, Snorres Heimskringla och Johannes Magnus bevisligen förljugna historia fram till och med 1800-talet, som ägnas den egentliga uppmärksamheten. För de tidigare skribenterna drivs tesen att germanerna skapade sig själva för att motsvara dessas bilder, och att dessa alla i sin tur även byggde på varandra; en hyperkritisk inställning som jag undrar om den verkligen är så utbredd bland forskare?

Från 1800-talet ligger fokus på svensk mark, där olika forskare tävlade om vem som bäst kunde visa att svenskarna var det mest oblandade och därmed renaste folket, allt pådrivet av den galopperande nationalismen. Det är intressant och nyttig läsning – även om det lätt knaggliga språket stör ibland; Hagerman kapar långa meningar på mitten och glömmer ibland att hon redan introducerat någon detalj i tidigare kapitel – om den miljö som till exempel formade den bild av vikingen som ännu lever kvar, om ock något avslipad. Denna forskning och kom senare att legitimera Statens institur för rasbiologi, först i världen i sitt slag, liksom den eugenik som fortgick i Sverige ända in på 70-talet, och skildringen av den kultur som gjorde detta möjligt är speciellt angelägen som den håller på att glömmas bort: när Palme talade om att »grumliga rasteorier aldrig vunnit fotfäste« i Sverige så hade han så fel man kan ha – svensk rasforskning var tvärtom ett tag bland den mest högprofilerade i världen.

Så långt allt väl. De stora problemet kommer istället på ett annat plan, och det är när Hagermann, efter att ha visat just på de grumliga teorier som män som far och son Anders och Gustaf Retzius eller Oscar Montelius förfäktade och att de inte var några tillfälliga förvillelser, därefter går till attack mot allt annat de stod för. Visst är det farligt om det ligger kvar gammal skit och skräpar i de intellektuella hörnen som ännu inte städats undan, och nog kan man ifrågasätta de likhetstecken som ställs upp mellan materiell kultur, språk och etnicitet, men bara det att någon kan överbevisas med att ha utgått från rasistiska idéer innebär ju inte att alla personens resultat måste vara felaktiga. Arketypen »vikingen« må ha skapats under 1800-talet, men innebär det med automatik att bilden av en hårdför sjökämpe som beger sig ut på äventyr för att vinna guld och ära därmed är felaktig? Månne den bara är onyanserad och behöver punkteras? Menar Hagerman i konsekvensens namn att Skansen, som skapades för att visa upp exempel på gammal »äktgermansk« kultur, skall stängas som varandes ett inherent rasistiskt projekt?

Sedan kan jag inte avstå från att dra en lans för ett försök till åtminstone partiell äreräddning av Frans G Bengtsson, som får ta lite ovett för den där olyckliga essän om Gobineau. Att det var olämpligt att göra så när Hitler först började ordentligt väsen av sig må även det vara sant, men att inte samtidigt nämna att han faktiskt avskydde nazismen, eller att som i efterordet implicera att Röde Orm på något sätt skulle vara ett rasistiskt verk är faktiskt ganska grovt; speciellt när han vägrade låta sitt verk utkomma i Norge då nazisterna ville censurera de positiva skildringarna av juden Salaman.

Nej, även om jag kan uppskatta syftet med boken, så tycker jag i slutändan att den sluggar lite för vilt, att den skulle mått bättre om den rundats av med att hamra in en mer modern bild av vad som pågick i norra Europa under det första årtusendet istället för anklagelser mot lajvare och nyhedningar för att det de håller på med en gång figurerade i otrevliga sammanhang.
… (mere)
 
Markeret
andejons | Aug 28, 2009 |
I kung Kristoffers landslag heter det i inledningsparagrafen att »Sveriges rike är av hedna värld samman kommit av Svea och Göta riken«. Den gängse bilden av detta var länge att svearna i en dimmig forntid, endast lätt illuminerad av ljuset från diverse sagor såsom den om Beowulf, hade besegrat götarna och skapat ett rike, som trots vissa inbördes strider i samband med kristnandet i stort sett var identiskt med det som Birger Jarl sedermera satte på fast grund. Denna bild håller inte Maja Hagerman med om. I sin augustprisbelönade Spåren av kungens män söker hon istället ge en modernare bild av hur det hela gick till, och är därvid tvungen att teckna en förvisso ofullständig och grovt skisserad men ändock bred bild av tillståndet i norden under de århundraden från tiden när de sista vikingatiden för alltid dragits upp på land och hövitsmännen börjat lyssna på missionärernas tal om Vite Krist till perioden då de inhemska källorna börjar tala om lite mer än donationer till diverse kloster.

I början av denna tid hävdas det som sedermera blev Sverige sägas ha bestått av ett litet, sjöbaserat Svearike som tycks ha styts av en kung, götalanden, som legat mitt emellan detta rike och det mäktiga danska riket och inte verkat ha hört till någondera riktigt, samt resten, som av olika skäl inte behandlas i denna bok. Via götalanden har i vilket fall västeuropeiska influenser influtit, med källsprång främst i England. Med tanke på hur dåligt källäget sägs inte mycket om hur mer exakt enandet har gått till, men desto mer om hur invanda tankemönster vänts från att man enbart haft de personliga och släktbaserade relationerna för ögonen till att först även bry sig om kyrkogemenskapen och sedan få en idé att man levde i någon slags rike, samt hur nya sätt att leva och finna sin utkomst vunnit insteg. Mentalitetsförändringarna sägs till stora delar ha ombesörjts av kyrkan, och här dyker en fråga man som läsare lämnas ensam med upp: varför gjorde kyrkan det? Det går att läsa ut att kyrkan dels behövde först beskyddare för att inte kastas ut, och senare behövde förändra tänkesättet i denna riktning för att bli självförsörjande, men detta kunde satts ut mer explicit i texten.

Ett annat problem är språket. Det är av stilen "förslappad nusvenska", där bisatser sätts ut som egna meningar, utan att man kan skönja någon anledning än rädsla för för långa konstruktioner. På något ställe blir även meningarna tvetydiga: »Frillobarnet kunde ärva sin far om han önskade det…«. Menas det verkligen att frillobarn själv fick välja om de kunde ärva? På ytterligare ett ställe står det om ägoförhållande av jord att kyrkan och klostren ägde 43 procent av jorden år 1635. Sannerligen en märklig prestation, när det sista svenska klostret (Vadstena) stängts fyrtio år tidigare!

Nå, dessa smådetaljer är dock bara detaljer. I det stora hela är det en bra bok, med oväntade inslag på livet under två ganska bortglömda århundraden. För den som är intresserad av bra historia är detta att starkt rekommendera.
… (mere)
 
Markeret
andejons | 1 anden anmeldelse | Jul 26, 2008 |

Hæderspriser

Måske også interessante?

Associated Authors

Statistikker

Værker
11
Medlemmer
258
Popularitet
#88,950
Vurdering
4.0
Anmeldelser
6
ISBN
16
Udvalgt
1

Diagrammer og grafer