Skollärare John Chronschoughs memoarer berättar historien om hur en enkel pojke med läshuvud hamnar på lärarseminarium för att sedan återvända till sin halländska hembygd, där att sprida lärdomens ljus från sin post som folkskollärare.

Detta vore inte så mycket till romanidé, om det inte vore det som hans namn antyder: herr Chronschough har i mycket låtit lärdomen stiga sig åt huvudet, och berättar allt på den mest pedantiska prosa som tänkas kan. Detta ger ett tämligen märkligt intryck när det som egentligen meddelas är uppväxten av en något bortskämd, men begåvad och ärlig man, som hamnar i inte alltid lika upprättstående ynglingars sällskap, vilket trots att han själv avhåller sig från allt dålighetsliv ändå ger honom en del bekymmer. Speciellt intressant blir detta när man hela tiden förstår mer än Chronschough: inte så att han är direkt dum, men det sociala spelet är inget han är ämnad att vinna i.

Diskrepansen mellan stilnivå och innehåll är väl inte lika klar idag som den en gång var, men framgår ändå ofta tämligen tydligt, liksom det uppkomlings- och bildningshögfärdiga i skollärarens väsen, även om han vid sin återkomst till hembygden (i den andra av Bondeson befordrade delen; de båda delarna i min ägo har bundits samman till en volym) framstår som en ibland betydligt bättre och mindre rå människa än de i omgivningen, utan att för den sakens skull vara fullt så präktig som han är i den första.

Delar av humorn har kanske bleknat lite, men det inbilska i folkskollärarens väsen kvarstår tydligt, och som skildring av landsbygden och hur lärdomen kom till byn har den fortfarande poänger. ( )