Strindbergs böcker är i allmänhet farliga, åtminstone för hans biografer. Detta gäller speciellt för Tjänstekvinnans son, en uppväxtskildring vars sanningsenlighet i mycket kan diskuteras (att gossen givits namnet Johan borde vara varning nog).

Johan föds i ett äktenskap som ingåtts först efter att hans äldre bröder fötts, hemmet sägs vara fattigt men i så fall är det en högst relativ fattigdom, och snart finns åter pengar. Modern är tjänstekvinna som upphöjts, fadern högre medelklass. Ståndsriksdagen sjunger på sista versen, uppfostran är stundom hård, och när modern dör och han får styvmor så blir familjelivet outhärdligt.

Johan är den med klarast läshuvud, och drar sig tillbaka från andra: överaktiv empatiförmåga gör att han lätt skäms å andras vägar. Han går igenom en period som frälst, kommer ut som ateist. Han går i skolan med såväl arbetare som aristokrater, är en sommar informator.

Strindberg går i strid mot mycket, och målen är om inte aktuella idag så fullt legitima: främst det sexuella hyckleriet och skräcken för all könsdrift (styckena om den hemska skriften om onanins faror är klassiska). Den senare misogynin finns här främst som spår: visst släktskap kan spåras med dagens tydligaste yttringar i den vägen.

Som vanligt är språket en av de stora behållningarna. En biografi kan också i hög grad förlåtas för att inte ha en klar intrig; Johans infall, övertygelser och utveckling övertygar genom språket, och även om man nog anar att utfallen mot familjens kvävande stämning nog inte alltid är helt sanningsenliga så finns likväl mycket av det som verkar psykologiskt riktigt.

Andra delen, Jäsningstiden, handlar om åren då August-Johan i alla fall formellt studerade vid Uppsala universitet, en vid tiden tämligen inskränkt institution där studenterna förväntades inte lära sig vissa saker utan bidra till professorernas uppehälle. I efterhand var nog situationen inte fullt lika dålig som Strindberg vill göra gällande – en av de yngre professorerna var trots allt Anders Ångström – men i stort tycks kritiken om att det viktiga var att synas på föreläsningar och hålla med examinator, inte att kunna något, ha ägt riktighet.

Strindberg framstår som en mycket typisk yngling, fylld av självförtroende och tvivel, provandes olika karriärer men oförmågen att bestämma sig: han byter från lärare till läkare, skådespelare, författare. Han försöker sig på flickor, men lyckas inget vidare. Han ömsom lämnar och återkommer till Uppsala. Han skriver tentor och får betyg lägre än han hoppats på. Han råkar ut för äldre män med intresse för pojkar.

Viktigast för eftervärlden är väl kanske de första litterära försöken, med dramer och poesi. Han får blandad kritik, men också vissa medel. Han ingår i litterärt sällskap, som tycks bli ett av de där lätt studentikosa försöken som inte leder någon vart. Insprängd i berättelsen finns en del yttranden om teater och samtida kulturdebatt, idag mindre intressanta ting.

Den unge man som till slut lämnar universitet bakom sig har trots allt fått med sig en del bagage: förakt för lärdomsinstitutionerna, sina första mer allvarliga politiska upplevelser, en diskussionslusta som en smidigare man skulle tyglat, en begynnande karriär som författare. Långt ifrån nog att leva på, men pekande mot vad som komma skulle.

I tredje delen, I röda rummet, närmar sig Johans genombrott, såväl på det professionella som det äktenskapliga planet: Johans roll som alter ego blir också allt tydligare, för där ungdomsåren knappast kunde kontrolleras av andra än de som råkade vara med, så hamnar vi här åtminstone i miljöer som senare skulle återkomma.

I det yttre händer inte mycket av direkt intresse för eftervärlden: han driver runt utan att hitta ett jobb han kan behålla, provar att starta branschtidning för försäkringsbolag, men kan inte smeka medhårs, vänder åter till teatern men ger nästan genast upp igen, lever på lån, är kort tid telegrafist, journalist. Till slut hamnar han på Kungliga biblioteket, och gör sig själv till sinolog. När boken stänger skall han precis introduceras i ett finare hem, där unga friherrinnan har skådespelarambitioner …

Det är inte en särskilt spännande historia: Strindberg känns mycket som han står och stampar, och även om han senare skulle få god nytta av alla miljöer Johan rör sig i så tycks han vid de tillfällena ha uttömt ämnena. Nu tas mycket tid istället av filosofi, gärna över kvinnligt och manligt, vilket gör att farten minskas än mer. Boken är ungefär hälften så lång som de båda tidigare, men känns lika lång.

Sista delen, Författaren, har en titel som egentligen säger vad man behöver veta: här avhandlas nu den första delen av hans egentliga karriär, efter succén med Röda rummet och fram till att just den här boken kommer ut.

Det är förmodligen den tråkigaste delen. Strindbergs sätt att se världen i vänner och fiender, segrar och förluster, bakhåll och triumfer, är i sig ganska tröttande, men han ger sig också på att skriva ännu ett av sina politiska inlägg. Förutom att boken upptar Giftas och åtalet som kom som följd, så ger han sig även in och börjar hålla utläggningar om socialism, och speciellt sin beundran för visionerna om en återgång till lantliv i små samhällen, förtruten över att ingen vill tro att detta är framtiden.

Många nöjer sig att läsa endast Tjänstekvinnans son, och det är begripligt: ju vuxnare Johan blir, desto mer politik ger han sig på, och det är inte Strindbergs mest sympatiska sida. ( )

Wie es im Nachwort steht, möchte Strindberg die 5 autobiographischen Schriften („Lebensgeschichten“) als ein Ganzes betrachtet wissen. In den ersten 3 Schriften befreit sich der 40jährige von seinem bisherigen Leben so vollständig, daß er ein neues Leben beginnen kann, von dem wiederum der 50jährige sich mit dem 4. Band befreit. Erst dann, mit dieser Überwindung des ‚geistigen Todes’ wie er schreibt, erringt er die Ruhe mit der er in dem letzten Band sein Leben ‚zu Zweit’ und als ‚Einsamer’schildert. Strindberg schreibt also nicht, oder nicht in erster Linie, für eine Leserschaft, sonderen er schreibt buchstäblich um sein Leben, um sich zu erretten.
Dieser erste Band seiner Lebensgeschichte war für mich vor allem interessant durch die Schilderung des Heranwachsens in der schwedischen Klassengesellschaft des 19ten Jahrhunderts und der Konflikte, die für den jungen Strindberg dadurch entstehen, dass er sich sowohl der bürgerlichen Klasse durch den Vater, als auch, durch die Mutter, der Unterklasse zugehörig fühlt. (VIII-10) ***1/2 ( )