Karel Čapek är en mycket sympatisk författare, kapabel att skriva litteratur av diverse arter: pessimistisk science fiction, deckare, noveller, trädgårdsböcker och reseskildringar. Här är det fråga om den senare sorten: upplevelserna från en rundresa i Danmark, Sverige och Norge mot slutet av trettiotalet.

Čapek är uppenbart imponerad: här tycker han sig finna den sortens enkla, förnuftiga, hederliga människor som möjligen hade kunnat hantera de scenarier han målade upp i sina spekulativa böcker: istället för att upptas av själviska småttigheter tycks nordborna ha förstånd att inrätta ett samhälle där alla kan leva ett drägligt och värdigt liv. Detta kan kanhända verka en smula överdrivet för en nutida läsare, men den nordiska föreställningen om den mänskliga staten lever trots allt kvar.

Det är inte bara människorna som fascinerar Čapek: han är minst lika förtjust i den natur han möter, från Danmarks slätter över den svenska djupa skogen till det norska havsbandet, och han fördjupar sig i långa beskrivningar i diverse saker han finner förtjusande, stödd inte bara på sin kapabla prosa utan även på sin förmåga som någorlunda duktig amatörtecknare. Visst, ingendera förmågan räcker riktigt ända fram, men han lyckas ändå ganska väl i skildringen av Nordnorge och hans färd på en liten, idag väl knappast som sjövärdig betraktad, båt mot midnattssolens land.

Som reseskildring betraktat är det väl ingen lysande bok, men det är ändå en rätt trevlig bagatell av en författare, som trots sin pessimism ändå håller uppe hoppet om en bättre människa: inte genom storstilade projekt eller ideologier, utan genom sin tro på att vanlig anständighet kan göra tillvaron bättre. ( )