Svante Nordin

Titeln till Svante Nordins »Förlåt jag blott citerar«: om citatets historia utgörs naturligtvis till hälften av ett citat. Den andra halvan klargör förhoppningsvis varför detta är naturligt. Citatens status genom tiderna går igenom, liksom de sätt de kan användas på: för att visa på bildning, för att koppla samman sin text med en annan, för att, som Kellgren just gjort när han kommer med den citerade halvraden, kunna framföra en åsikt utan att behöva ta fullt eget ansvar för den.

Citat kan också användas för att markera sin egen ortodoxi: man kan citera delar av Bibeln, eller i en sorts perverterad kedja, hämta auktoritet hos Stalin som hämtade auktoritet hos Lenin som hämtade auktoritet hos Marx-Engels, vilka dock var stadiga nog att själva stå för sina idéer. Man kan också citera vetenskapligt, i vissa fall enbart bara för att ge erkännande hos föregångare, i andra fall för att stödja sig på dem, eller i alla fall visa var man fått sitt material från. Man kan citera ur minnet (vilket ofta introducerar fel, men som på ett sätt just därigenom markerar ens förmåga. Vem som helst kan använda ett citatlexikon eller gå direkt till källan, men det är vanligen en person med gott minne som bara citerar nästan rätt).

Redan de gamla egyptierna citerade. Sedan dess har människorna fortsatt, trots begränsande romantiska idéer om originalitet. Detta är en bra, kanske lite väl akademisk (stycket om postmodernism är direkt tråkigt, men det är nog egentligen inte författarens skuld). Synd är dock att ett av de avslutande citaten är om inte direkt fel så i alla fall felöversatt: när Dorothy Sayers låter Peter Whimsey säga att han alltid har ett citat till hands är det inte för att han skall slippa originellt tänkande, utan eget tänkande (och om någon undrar, så vet jag detta enär jag själv vid ett tillfälle använt just det citatet som underskrift till min källförteckning). Nåja, det är ett litet blamage i en annars intressant bok.… (mere)