Nils Claesson

En mycket bra biografi över författarens far Stig "Slas" Cleasson. Som samtidigt blir en form av uppväxtskildring, ju.
Nils Claessons porträtt av sin folkkäre far blir personligt, rakt, ärligt men inte (särskilt) utlämnande ändå. I ljuset av debatten om "brutal ärlighet" och "skvallerbiografier" som pågick när den här boken kom ut, så måste jag säga att "Blåbärsmaskinen" ändå kommer lindrigt undan; den är kärleksfull, rolig och sann (känns det som). Och vem blir förvånad över att en manlig konstnär född 1928 beter sig som en patriark och geni?
Inte jag i allafall.… (mere)

Nils Schwartz läser ett karaktärsmord av Stig Claesson, skrivet av sonen Nils. Han är i sin fulla rätt, och det förminskar inte författarens litteraturhistoriska värde.

NILS CLAESSON | Blåbärsmaskinen | Ruin

De flesta fadersmord begås när fadern är död. Av olika skäl – omsorg, respekt, fruktan – undviker sonen att sticka kniven i sina dagars upphov medan de ännu kan mötas ansikte mot ansikte. Otåligt inväntar han faderns frånfälle för att äntligen få ta bladet från munnen och svärta hans eftermäle med ett postumt karaktärsmord.
De mortuis nil nisi bene, om de döda inget annat än gott, lyder ju konvenansens bud sedan antiken. Det är inte av hänsyn till de döda, för såvitt man inte tror att deras odödliga själar sitter försvarslösa på ett moln i himlen.
Det är av hänsyn till de anhöriga, just samma personer som har upplevt de avlidnas sämsta sidor inpå huden. När de nu äntligen kan tala fritt ur hjärtat utan att riskera repressalier, skulle de då av pietetsskäl beläggas med evig tystnadsplikt?

Jag tycker inte det, och jag läser inte nekrologer eftersom de är förljugna rakt igenom. När sonen Nils nu i boken Blåbärsmaskinen korrigerar de panegyriska dödsrunorna över Stig Claesson ett par månader efter sorgeårets slut, är han naturligtvis i sin fulla rätt. Ett karaktärsmord är det visserligen, men bara i deras ögon som förväxlar den beundrade författaren och konstnären med privatpersonen och familjefadern.
Att Nils Claesson hållit inne med sin uppgörelse tills efter faderns död är uppenbart av omsorg – han vill inte förmörka hans sista dagar mer än vad den kroppsliga skröpligheten redan har gjort. Det finns visserligen inte många ord av kärlek, beundran och respekt för den uppburne författaren i boken. Likafullt är det Nils som gör allt vad han kan för att ta ansvar för fadern de sista åren, trots att de bor på många mils avstånd från varandra.

Att ta ansvar var inte Stig Claessons egen starkaste gren. Lägger man ett negativt raster över sonens minnesbilder framtonar en svekfull, otrogen, mansgrisig, elak, oberäknelig, egocentrisk alkoholist. Kort sagt en person som skulle avfärdats som en simpel skitstövel om han inte vore så begåvad, berömd och beundrad.
Hans sätt att håna och förnedra sin franskkanadensiska hustru – Nils mor – formligen skär i hjärtat på läsaren. Hur går denna inpyrda småaktighet att förena med den eftersinnande, vemodsmättade livsvisdomen i böckerna?

Men det är förstås med Claesson som med Strindberg och de flesta andra av våra mest uppburna och älskade författare. Skrivarket är deras biktstol. Inte köksbordet, inte barnkammaren. Det är sina tillkortakommanden i intimsfären de matar in i blåbärsmaskinen. Ut i den andra ändan kommer litteraturhistorien.

Av Nils Schwartz… (mere)