Does this book live up to the hype? No. I will go as far as to say that it has been overhyped and is not nearly as good as everyone says. It's like in Unbreakable Kimmy Schmidt when Mikey says Cate Blanchett is a great actress and Titus responds "is she? Or is she just tall?". Is this book good or is it just long? Spoiler: it's just long.

Honestly, I'm not saying all books that are this long are bad, but unless it's like idk Stephen King's IT or Lord of the Rings, there probably could have been some cuts and edits. So is the case here. At first I had gotten the idea that the author was very young and was like "I'll cut her some slack", but that wasn't really the case so now there's not really any excuses. Don't let a debut author write 600 pages unedited.

And it feels very unedited to me? The writing is rambly, constantly going over the same things again and again and again, and sometimes concepts are introduced at a part of the story where they should have been mentioned already. It feels like the author just kept writing thinking "I'll fix that in editing" and never did (though I'm sure the book was edited, it just doesn't feel that way).

Plus it just does a lot of things that bothers me in writing. Cursive thoughts that have already been explained in plain text. Waaaaaay more exclamation marks than are necessary. Witty dialogue that honestly just made me cringe. And it can't really decide on whether it should use a modern language or more archaic and settles for a mix that just doesn't work.

All these things made it very had for me to relate to the protagonists, who aren't very interesting people. Hirka is ????. She's like your typical YA protagonist in that she doesn't have much of a personality and just changes it whenever the scene needs her to. She's a bit egocentric and very convinced the world is out to get her, which is often true but not always. Her love interest, Rime, is like every Edward Cullen tragic-angsty-broody dude you've seen. And as in Twilight there's of course reasons they can never kiss or have sex that are ... kinda problematic. Because shaming girls, even for magical reasons, for having sex or wanting sex is kinda last century.

Plus I think the ball was dropped with the world-building. It takes way too long for tails to be mentioned given the premise of the book and they don't seem to play a particularly big part in Hirkas life? Which seems weird to me because I feel tails should be a big part of the body language of the world, but it's not. I never get the sense that Hirka is having trouble expressing herself for her lack of tail or that any of the other characters give themselves away by a tail twitch they didn't intend to do. It feels like a missed opportunity.

So why three stars? Idk, maybe because I liked the basis in norse mythology or because it was nice to be reading proper high fantasy again, where people hang at inns and throw beer at each other. It's not something I read that much these days and it made me nostalgic. And given the end of the book I am, annoyingly enough, interested in how it continues. ( )

I know this is a wildly popular book outside of the US, which is why it’s getting translated in the first place, so I really wanted to love it and/or chalk up my discomfort to a bad translation, but I’ve finished it feeling utterly confused. Some of the prose was really rough, and I’m genuinely not sure if that translation tried too hard to be literal or if they actually did copy Pettersen’s stylistic decisions and the original is simply rough around the edges as well. Even over looking this prose issue, the plot itself was hard to make sense of.

The magic system is the Might, and I still don’t know what exactly it is, what it does, what one can or cannot accomplish by using it, or who the Might can be added/removed from a person’s body without their knowledge. I feel like after finishing the first book (especially after some of the stunts Rime has pulled) that I should have a sense of the world and its magic system, but I’m still utterly bamboozled. If the stone circles are doorways to other worlds, how did they travel from their world to another spot on their world??? How did Rime suddenly become this overpowered being who floats in the sky?? Why does Rime have to touch Hirka for more access to the Might and sometimes he doesn’t? There was no explanation of the Might at the beginning, which is fine, but I found myself not enjoying parts of the book because the explanation never came. This led to some utterly chaotic scenes in the second half.

Furthermore, Urd's entire plot line didn’t make any sense and I tried hard to compensate for that with my suspension of disbelief, which I shouldn’t have had to do. Even so, I thought my suspension of disbelief would be rewarded with some sort of tying up of the loose ends in the finale, but unfortunately that was not the case. Who really is Urd? Why do we never get any of his background? What is his connection to the blind? How did he become the one responsible for a sacrifice to them? Who is the disembodied voice that talks to him? I understand that this is a series, and maybe things will get fleshed out later on, but unfortunately the whole ordeal caused me to not connect to any of the character’s so even if it is explained in later books I’m not attached enough to read them. ( )

You would have to look very hard and long to find a beginning book in a fantasy trilogy better than this one. While lengthy, it hardly feels that way. It has an intricate world, intriguing characters and plenty of action. My only lament is that I have to wait until October for the sequel. ( )

Der erste Band der Rabenringe-Trilogie, Odinskind, von Siri Pettersen, stellt das Ymsland vor. Dessen elf Reiche werden vom "Inneren Kreis" bzw. dem Rat der Zwölf regiert. Aber nicht mehr alle sind bereit, das System zu unterstützen.

Die Welt ist bevölkert durch Ymslinge - im Prinzip Menschen, aber mit Schwanz (vom Cover her soll man sich den wohl ähnlich einem Löwenschwanz vorstellen). Die Welt der Ymslinge ist aber nicht abgeschlossen, da über die Rabenringe (oder auch Steinkreise) wohl eine Verbindung in Parallelwelten besteht.

An einem Steinkreis wird dann auch ein Säugling gefunden, der schwanzlos ist - Hirka.

Die eigentliche Geschichte spielt dann im 15. Lebensjahr von Hirka, die zu dieser Zeit mit ihrem Vater in Elveroa lebt, einem Ort im Reich Manfalla, in relativer Nähe zu Ravnhov, der abtrünnigen Stadt/Provinz (das wäre ein kleiner Kritikpunkt: die Stellung von Ravnhov im Roman und die Darstellung auf der im Buch abgedruckten Karte bekomme ich nicht ganz übereinander, beim Lesen war das für mich aber kein Problem).

In der ersten Szene kommt Rime nach drei Jahren nach Elveroa zurück - der Enkel der mächtigen Ratsfrau Ilume, der sich den Erwartungen seiner Großmutter widersetzt. Rime und Hirka stehen beide am Rand der Gesellschaft - Rime, weil er quasi zum "Adel" gehört, Hirka, weil sie schwanzlos ist. Das war die Basis ihrer Freundschaft, die auf Wettbewerbe gegründet war.

In diesem Jahr steht nun für Hirka das Ritual, eine Art Initiationsritus in Manfalla, für Hirka an - was ihr Kopfzerbrechen bereitet, da sie nicht "umarmen" kann, also die Gabe (eine Art Kraft der Natur) nicht spürt. Im ewigen Wettstreit mit Rime springt sie über ihren Schatten und bittet ihn um Hilfe. Und damit geht die Geschichte dann richtig los.

Mir hat gut gefallen, dass man als Leser recht zügig ein Bild von der neuen Welt und den handelnden Personen bekam - und dass magische Fähigkeiten im engeren Sinn kaum eine Rolle spielten. Alle Personen haben ihre Geheimnisse und die inneren Monologe sind ausgeprägt. Ein Großteil wird aus Hirkas Sicht erzählt, aber auch andere Protagonisten kommen zu Wort. So entstand für mich ein rundes Bild.Gekämpft wird natürlich auch, aber auch viel mit Worten. Und mit dem eigenen Verantwortungsgefühl. Auch das hat mir gut gefallen - wenig schwarz/weiß, viele Grautöne.

Alles in allem ein Reihenauftakt, der Lust auf die Folgebände macht. ( )

Hirka hade faktiskt en svans när hon föddes. Det var vargen som tog den när hon fortfarande var en liten bebis; hon har ett stort ärr som sträcker sig upp på halva ryggen som bevisar att hennes svans existerade en gång i tiden. Det är i alla fall vad hennes far har berättat för henne under hennes femton vintrar. Det enda som skiljer henne från alla andra barn är en fruktansvärd olycka. Det är allt. Eller... är det verkligen det? Om det bara är en olycka, varför har hon så svårt att famna som hennes jämnåriga? Hon känner inte alls den där kraften som alla säger att man kan känna till och med i varje lilla sandkorn.

Men när det bara är en månad kvar till den årliga ritualen där landets femtonåringar får visa sina talanger för Rådet berättar Hirkas far att hon faktiskt är olik alla andra barn. För hon har aldrig haft en svans. Han hittade henne en kall vinter i närheten av en av stenringarna. Hon har ingen svans för hon är ett odinsbarn; rötan som sägs kunna döda en man med endast en kyss. Hirka förstår plötsligt allt. Varför hennes far verkar så rädd för Rådet och myterna om Skuggorna, Rådets lönnmördare och varför de alltid har levt lite utanför samhället. Ett odinsbarn kommer från andra sidan; i den där andra världen där de blinda kommer ifrån. De blinda som sägs ha smugits sig tillbaka för att förgöra dem alla.

Det är som hela hennes värld raserar men med bara en månad kvar till ritualen inser Hirka att hon har ett svårt val framför sig; ska hon fortsätta leva ensam med sin far och alltid vara beredd att traska vidare från ställe till ställe eller ska hon, med hjälp av sin vän Vetle, lura alla att hon faktiskt kan famna? När hennes far dör rymmer hon från byn men med endast ett mål i tankarna; att klara av ritualen med hjälp av sin vän.

Men det går inte som Hirka har tänkt sig och snart inser hon just hur farligt det är att vara ett odinsbarn – men också att hon kanske är den enda som kan rädda dem alla från hotet av de blinda.

Jag var otroligt peppad på att läsa denna; den var liksom överallt innan jag fick tag på den och bara omslaget fick mig att känna ett sug att sluka alla dess hundratalssidor på, typ, en dag. Helt ärligt kan jag inte heller säga att jag var besviken på något sätt.

Även om det kändes lite klyschigt med en vänskap som kanske håller på att bli lite mer mellan barndomskamrater; det kändes som själva romansdelen mellan Hirka och Rime var onödig. Däremot hade de en väldigt fint dynamik och jag uppskattade verkligen deras stunder tillsammans. För det var absolut inget fel på karaktärerna; de var fulla av liv och de var inte svåra att tycka om. De hade alla olika egenskaper och personligheter som utmärkte dem på intressanta och underhållande sätt. Det var många karaktärer jag gärna hade läst mer om.

Däremot kände jag mig väldigt frustrerad under min läsning. Vid ett tillfälle stöter vi på en lesbisk kvinna och hennes sexualitet verkar helt okej men bara ett femtiotal sidor senare är en av karaktärerna lite bitter över att han antagligen kommer att antas vara homosexuell. Både fantasy och science fiction brukar klappa sig själva på axeln för sin öppenhet och sin nya världar... men de flesta av dessa världar ser i grunden mer eller mindre ut som vår egen. Är det för mycket att begära att det kanske finns en värld där ute någonstans där homosexualitet är helt vanligt?

Det här med att ”amen, det är ju inte praktiskt för homosexuella kan ju inte fortplanta sig” eller något dylikt bara för att det råkar vara fantasy som oftast utspelar sig i en medeltidslik miljö är skrattretande. Det finns säkert lika många infertila män och kvinnor i dessa fantasyvärldar som det gör i vår egen värld. Dessutom bidrar ju homosexuella faktiskt riktigt bra till samhället. I de flesta fall kan de inte fortplanta sig, men det är inte heller säkert för transpersoner finns faktiskt, men det görs ofta klart att föräldralösa barn är ett vanligt fenomen även inom fantasy. Varför kan det inte finnas en bok, bara en bok, där homosexuella och heterosexuella lever sida vid sida utan några större problem? Det finns bara en anledning till att homosexuella ses som otroligt normbrytande och det är homofobi. Varför antar alla att homofobi är något så naturligt att det finns även i fantasyvärldar?

En riktigt bra ”ny” värld betyder inte bara att karaktärerna har svansar eller kan trolla eller lever bland drakar utan det betyder även att världen inte grundas på samma principer som vi tycker är roten till många problem i vår egen värld.

Nu är detta inte bara kritik mot just Siri Pettersen men det går ju inte att undgå det faktum att hon är en del av problemet just av den anledningen att hon låter hennes värld ha samma gamla normer. Det börjar bli tröttsamt.

Trots det älskade jag verkligen denna bok. Det är bland det bästa jag har läst och har helt ärligt mest matat min önskan att ha en svans; bara en liten en. Jag är glad att nästa bok snart kommer ut på svenska, och är otroligt upprymd att få läsa mer om ”andra sidan” som slutet antydde att vi skulle göra. Jag hoppas på mer inspiration från nordisk mytologi i följande böcker av just den anledningen. Det ska bli kul. ( )