(Review in English here.)

Det här var en mörk historia, men jag tyckte den var väldigt bra. Den utspelar sig på den skånska landsbygden i början av 1900-talet. Huvudkaraktären Tobit driver motvilligt sina föräldrars gård i en pytteliten by där alla vet allt om varandra. Han lyckas skaffa sig en fru, de får en dotter, och sen växer hon upp som den nästa generationen.

Den enkla handlingen tjänar främst för att låta läsaren erfara den utsiktslösheten och den framtidslösheten som präglar en fattig bondeby. Tobits hus är smutsigt, för att ingen orkar städa ordentligt; alla är fattiga; få blir gamla. Det bästa, tyckte jag, var att Trotzig användar luktar ganska effektivt för att skapa en genomträngande förtvivla: folk luktar illa hela tiden, framförallt sjuksvetta; även de dödas ansikten ska torkas av svett. Och det värsta är att folk inte pratar med varandra: det finns nästan inga dialoger i boken; det flesta består av beskrivningar av icke-produktivt beteende eller självförebråelse och misär. Kort sagt: ett nästan bestialisk accepterande av ens öde.

Som sagt: den här boken var mörk som fan. Men jag tyckte om den: Sveket är professionellt skriven och var väldigt skicklig i att få mig att erfara karaktärernas misär. Jag måste läsa mer av Trotzig. ( )