Usintaluku reilun kymmenen vuoden jälkeen. Nyt suomeksi. Mukava seillailukirja, jossa prinssi sai lopuksi prinsessansa (tms.). ( )

Jag förväntar mig åtminstone lite spänning i Guillous böcker men inte ens det erbjuder denna Hamilton utgåva. Det som retar mig mest är att jag genom de första 3 fjärdedelarna av boken bara ser denne pompöse självgoda och uppblåsta JG sitta med armarna i kors och tala om för oss läsare precis hur alla är och beter sig. Riktigt vänsterdravel. Historien är dessutom så tillrättalagd och förutsägbar att spänningen helt uteblir. Det känns mossigt helt enkelt. han borde inte skrivit denna bok över huvud taget. ( )

Roligt att åter få knyta bekantskapen med gamla guillou-karaktärer. Men det är kanske den största behållningen. Visst kan Jan fortfarande skriva; det känns i samma anda som under Coq Rouge-tiden. Men... har det inte blivit lite mossigt?
Dessutom måste jag säga att det känns som författaren inte orkat skapa en trovärdig intrig den här gången. Han visste vilket uppdrag han skulle skicka hjältarna på och slutet hade han klart för sig, men hur skulle han komma dit? Den frågan är fortfarande bara nödtorftigt besvarad. Hur kan en annars så smart Ewa Tanguy gå på en så enkel nit, och hur kan ett så (ändå förhållandevis) oskyldigt reportage få så stora världspolitiska konsekvenser? Och varför vill Guillou att de tuffa tjejerna Anna och Ewa ska agera våp hela andra halvan av romanen? ( )