I den icke svenskspråkiga världen är väl Strindberg i huvudsak känd som författaren av dramer, och då i synnerhet av Fadren och Fröken Julie. Alla tre påminner dock i viss mån om varandra, om inte annat så i den genomträngande misogynin: kvinnor här är svaga, småaktiga, hämndlystna, destruktiva varelser, och det enda goda Strindberg har att säga om dem är att de inte kan hållas fullt ansvariga då de inte vet bättre.

Fadren är berättelsen om Ryttmästaren vars hustru Laura driver honom till vansinne med misstanken att han inte är far till sin dotter. Fröken Julie berättar om hur grevedottern hamnar i en okontrollerbar affär med betjänten Jean under midsommarnatten och sedan av skammen drivs till självmord. I Fordringsägare tränger en man in i sin före detta hustrus nya äktenskap och förgör hennes nye make genom att få honom att tvivla på henne.

Detta är knappast rätt plats att recensera dem som dramer: de är till för att spelas (i synnerhet den sista, för att lättare kunna dölja de problem som finns i konstruktionen), och deras förmåga att fånga publiken är svår att förneka, men man kanske kan säga något om den vulgärdarwinism som framförs: Strindberg tycks mena att kvinnan som »svagare« varelse endast överlever genom att kulturen även förklemat männen, alternativt genom att ta till list för att sätta den starkares rätt ur spel; synpunkter som i sig är obehagliga och knappast bidrar till att göra resten av budskapet mer lättsmält.

Men hur det än är med detta har historien i alla fall gett honom erkännandet att det är ytterst levande materia han skapat. Även om man inte vill skriva under på hans tendens så kan man om man bortser från den och ser till enskildheterna, fokuserar på spelet mellan människorna istället för det mellan man och kvinna, så lever det hela onekligen. ( )

The theatre where I work used Creditors as text for a workshop last week. And we are planning a production in sign language of Miss Julie for the 100 year anniversary of Strindberg’s death next year, and I need to read up on it to see what adaptation is necessary for a visual production. The Father is a play I’ve seen performed several times but never actually read, so it made a lot of sense to me to get down to that while I still had this volume at home.

It’s impossible to start a review any place but to state that put together these three plays show Strindberg the woman hater at his most hateful. The women in these plays are petty, stupid, sly, plotting and victims of their urges . You need to try very very hard indeed to be able to overlook this fact. Then again, what makes Strindberg so playable even today is, I guess, that his own petty vindictiveness shines through. It’ s quite possible to read his male characters as equally pathetic and destructive as the women – even when Strindberg himself didn’t intend it.

That aside, (if that is indeed possible) this volume includes three of the best examples of Strindberg’s dramatic writing. Miss Julie is of course a very effective piece of naturalism, even if I’ve read it so many times over the years that very little magic remains. It's interesting though that even on a umpieth reread, I still don’t quite believe the ending. The Father, if the premises of the mother conspiring on very loose grounds are accepted, is a very engaging play, almost a manual on how to drive someone crazy. It also has a number of very memorable smaller characters, my favorite probably being the cowardly priest. And Creditors is a well-constructed triangle (although with a few major logic gaps), full of quick dialogue and something as rare in Strindberg as pretty equal combatants.

Ibsen will always win hands down in my book when it comes to the battle of the Scandinavian Naturalists. He’s not only a more likeable guy, but a better playwright. What Strindberg has though is a kind of frenzy, a tempo on the verge of derailing. It’s very apparent in these plays. ( )