Egentligen fick jag fler varningar än jag förtjänade: jag visste ju att jag inte direkt uppskattat del ett av Mats Adolfssons serie Svenska uppror, och när han på omslaget använder en detalj från Johan Philip Lemkes målning Slaget vid Lund, så borde jag påmints om att det inte direkt är den mest skrupulöse av historieskrivare.

Det är inte heller den mest läsvärdige, för sällan har jag väl stött på ett så torftigt språk: han undviker bisatser, upprepar sig och kommer med sammanfattningar så självklara att man undrar om det är någon slags förolämpning. Att han dessutom felciterar kanske det mest kända av uttalanden från det tidiga femtonhundratalets historia, och påstår att biskop Brask på sin lilla lapp hade skrivit »till denna besegling är jag nödd och tvungen«, tydligen i någon slags missriktad iver att inte ens den mest imbecille av läsare skall kunna missförstå vad det handlar om, gör att han även förlorar det lilla uns av trovärdighet som återstår när man sett att han på litteraturlistan (en sån där värdelös lista på slutet som inte ger någon som helst förklaring till vad de olika verken använts till) tagit med egenpublicerade verk och hemsidor.

Fast syndakatalogen tar tyvärr inte slut där: Adolfsson tycker om att slänga sig med ord som »nationalism« (ett begrepp som är om inte felaktigt helt och hållet så åtminstone grovt missvisande för att beskriva mentaliteten under perioden) och »feodalism«, som här dock tycks får stå för livegenskap, ett begrepp som det kan vara intressant att laborera med när man diskuterar tiden (även feodalism går i viss mån att diskutera, till exempel i samband med Per Brahe den yngres domsrätt i sitt från Visingsö styrda grevskap). Detta gör dock inte Adolfsson; han är på det hela taget påfallande ointresserad av att försöka ge någon teori för alls varför uppror uppstår, utan tycks bara allmänt utgå från att de gör de när folk blir upprörda.

Finns det då inget positivt att säga? Tja, boken är för all del fint illustrerad, och även om hans breda definition av begreppet »uppror« gör att han ibland får med sig tämligen ointressant bifångst (till exempel häxprocesserna), så får han åtminstone en bredare geografisk spridning än man annars ser i svenska historiska verk – här har faktiskt åtminstone Skåne en historia före 1658. Denna goda sida räcker dock inte långt mot alla de svagheter boken lider av,vilket är synd: idéen bakom är god, och med tanke på att denna bok täcker sista delen av de klassiska bondeupprorens tid skulle en bättre historiker kunnat göra mycket med materialet. Som det är nu ser jag ingen anledning att rekommendera den annat till folk som lider av ett sjukligt intresse av att läsa korta redogörelser för diverse bortglömda upprorsungar. ( )