La ‰guerra gallica: La guerra civile (udgave 1995)

878.01 CAE

Edition: // Descr: 340 p. : maps (2) 19 cm. // Series: Call No. { 878 C11 5 } Edited for the Use of Schools, With References to the Latin Grammar of Gildersleeve, Allen and Greenough, and Harkness by B. Perrin Contains Notes, Appendices,and Vocabulary. // //

Edition: // Descr: 340 p. : maps 19 cm. // Series: Call No. { 878 C11 10 } Edited for the Use of Schools, with References to the Latin Grammar of Gildersleeve, Allen and Greenough, and Harkness by B. Perrin. // //

Segrarna skriver historien, heter de ju, men det är ytterst sällan det sker så bokstavligt som när det gäller Julius Cæsar; det enda jag kan komma på som närmar sig (i alla fall i läsaruppskattning) är väl Churchills historik över andra världskriget. Cæsar har det dock bättre: hans memoarer har inte så många andra källor att tävla med, så historikerna är helt enkelt tvungna att förhålla sig till honom.

Det skadar inte att han likt Churchill skall ha varit en utmärkt stilist. Sådant försvinner dock i huvudsak i översättningar, även om Ingemar Lagerström har gjort ett förtjänstfullt arbete (även om jag önskar att verket kunnat ingå i den vackra klassikerserie Wahlström & Widstrands hade för några år sedan).

Inbördeskriget är uppdelat i tre böcker: den första behandlar upptakten, efter att Cæsar och Pompejus definitivt framträtt som motståndare på den romerska scenen, samt Cæsars spanska fälttåg. Den andra berättar hur en av Cæsars fältherrar försöker erövra Afrika (d.v.s. ungefär nuvarande Tunisien), och den tredje behandlar Cæsars fälttåg mot Pompejus i Grekland, dess slut i och med slaget vid Pharsalus, samt hur Pompejus flyr till Egypten och hur Cæsar tar sig dit; Cæsars affärer med Kleopatra skildras dock inte.

Cæsar skriver om sig själv i tredje person; det heter aldrig »jag gjorde« utan »Cæsar gjorde«, vilket man dock snart accepterar. Han framställer sig också som en tålmodig och storsint man, som ständigt skickar ut fredstrevare och utstår nästan alla Pompejus provokationer utan att slå tillbaka. Storsintheten är nog korrekt – den finns väl beskriven även på andra håll –, men det andra kan nog betvivlas.

Eftersom det är en bok om ett krig är det dock mycket fältslag och befästningar och förstärkningar och utfall, och tycker man inte sådant är intressant bör man hålla sig borta. Det är dock en mycket läsbar bok, klar och bedrägligt förtroendeingivande. ( )

Julius Caesar's 3 books of commentaries on the Civil War between his forces and those of Gnaius Pompeius (Pompey) for control of Rome.

Caesar, of course, had no idea that he would have an audience 2000 years later who would be unfamiliar with the cast of characters. As a result, the opening pages of The Civil Wars are populated with names that, to those unfamiliar with the politicians and military personages of the day, will slow down reading. Nevertheless, the prose is clear, straightforward, and never boring.
There are quite a few complicated sentences with numerous dependent clauses; most are clear in their meaning. But at times it's difficult to determine the referent of a "he" or "him"; the sentence structure necessitates 2 or more close readings.

Other than that and the vast cast of characters, the prose is easy to follow and maintains a better pace and tension than most contemporary action-adventure books. Caesar faced enormous obstacles in bringing Pompey to bay, which he accomplished finally in the batttle of Pharsalus. As the reader, you never get a sense that he is bragging or exaggerating, although undoubtedly he played down some of his reverses. Yet it all appears remarkably even-handed.

One of the more fascinating sections describes the seige of Massilia (Marseilles). Caesar describes in detail the construction of a particular type of seige tower that allowed his soldiers, with no danger to themselves, to destroy a fortification of the city's walls, ensuring its capture. The story of the treachery of the leaders of Massilia is told without comment but is fascinating nonetheless for the clemency that he shows Massilia.

Caesar was famous for his clemency towards his enemies, and his campaigns show him to be that rarity in classical history, a commander who did his best to win vicotries and pacify conquered peoples with as little bloodshed as possible. None of his Roman enemies in the Civil Wars would have done the same had the roles been reversed; Caesar makes that clear by describing the cold-blooded execution of his soldiers captured after promises of safety were given to entice them to surrender. Time after time, however, Caesar pardons those of his opponents he captures. Some join him; others promptly return to fight him again.

Caesar's writing is concise. He covers long time periods, sieges, marches and battles with a minimum of words but sufficient detail to give a clear picture of the events. ( )