Ju mer man läser av Malory's Le morte d'Arthur, destu mer ser man att det är ett som bäst halvsmält kompilat av olika källor. Tristan, som i nästan halva boken verkar vara huvudrollsinnehavare, försvinner plötsligt helt ur handlingen, och förklaras senare, närmast i en bisats, ha mördats av kung Mark. Ingenting kommer därefter därav, utan resten av boken rullar bara på.

Det är nästan så man önskar en redaktör som helt strykt Tristan: då skulle boken varit mer fokuserad på det man som stackars sentida läsaren egentligen förväntat sig, utan att mycket skulle förloras i begriplighet. Nästan direkt efter att han försvunnit ur synfältet hamnar vi nämligen där man väntar sig: i jakten på den heliga graal, som visar sig vara snabbare överstånden än man kunde vänta.

Den är också den episod som mest står ut från övriga: Tristan-delen skiljer sig från övriga delar främst i vem, inte i vad eller hur (samt i att mycket energi läggs på att Tristan och Launcelot skall hållas isär och inte slåss med varandra). Här blir tonen genast en annan, mycket mer inriktad på riddarnas själars tillstånd. I stort sett är det bara tre som håller måttet, och en av dem endast med näppe: sir Galahad, sir Percival och sir Bors. Alla andra har besudlat sig genom amorösa äventyr (och även sir Bors har vid ett tillfälle haft könsligt umgänge med en flicka, men en gång är tydligen förlåtligt). Lika förunderligt är kanske tillkomsten av sir Galahad, som är Launcelots son: men inte med Guenever, som annars hålls högt av honom, utan med Elaine som lyckas förvända hans syn så han tror hon är Guenever. Det märkligaste med denna våldtäkt (enligt våra dagars sätt att se på saken) är kanske dock att även bestraffningen hamnar på den manliga parten, medan Elaine i stort går fri.

Annars är det som sagt mycket religiöst, mer symboliskt, och med prat om Josef av Arimatea och annat tämligen tröttsamt så man nästan blir glad boken efteråt återvänder till mer världsliga äventyr, och Launcelot hastigt glömmer den botgöring han ålagt sig. Nu brakar det nämligen åt finalen: Launcelot och Guenevers kärlek kommer allt närmare att avslöjas, tills till slut Mordred lyckas ta dem på bar gärning, inbördeskrig bryter ut och flera av de riddare som överlevde sökandet efter graalen dödas; Artur och Launcelot ställs mot varandra, och Mordred griper makten, och till slut är Arturs saga all: kvar på scen är nästan bara Guenever och Launcelot, som båda söker korset, och dör en god död.

Det vore mycket att säga att Mallory är en stor berättare: hans stoff var älskat av samtiden, och hans försök är möjligen bättre än någon före honom, men idag framstår mycket som obegripligt. Det är mycket turneringar och vapenbrak, men ofta tämligen stereotypt skildrat. Många effekter bygger på att riddare inte känner igen varandra, konflikter löses vanligen av oväntade hjälpare och även om tonen ibland är elegiskt längtande efter forna tiders höviska seder så är det först i de sista kapitlen som den egentligen höjs och närmar sig det tragiska på riktigt, även om vissa av samtidens grepp idag snarare gör att den punkteras än höjs. Kanske gör sig boken fortfarande bäst ungefär som den ursprungligen lästes: i små doser i taget. ( )

LA MUERTE DE ARTURO. VOL II

Libro X

Capítulo1

Cómo justó sir Tristán, y derribó al rey Arturo,
porque no le dijo por qué causa llevaba aquel escudo.

-Y si podéis describir qué armas lleváis, seréis digno de llevarlas.

-En cuanto a eso -dijo sir Tristán-, os responderé: este escudo
me fue dado, sin desearlo, por la reina Morgana el Hada; y en
cuanto a mí, no puedo describir estas armas, pues no es asunto
de mi cargo, aunque fío en Dios llevarlas con honra.

-Ciertamente -dijo el rey Arturo-, no debíais llevar armas a
menos que supieseis qué lleváis; pero os ruego que me digáis
vuestro nombre.

-¿Con qué intención?-dijo sir Tristán

-Porque quisiera saberlo -dijo Arturo.

-Señor, no lo sabréis en esta sazón.

-Entonces haremos batalla vos y yo -dijo el rey Arturo.

- Por qué queréis hacer batalla conmigo -dijo sir Tristán- si
no os digo mi nombre? Poca necesidad tendríais si fueseis
hombre de merecimiento, pues habéis visto que este día he tenido
gran trabajo; y por tanto sois un caballero villano al pedirme batalla,
considerando mi gran trabajo; aunque no os defraudaré, y
no tengáis duda de que no os temo; aunque creáis que me tenéis
en gran ventaja, muy bien os duraré.

Y seguidamente el rey Arturo embrazó su escudo y su lanza,
y fue sir Tristán contra él, y se juntaron con mucha gana. Y allí
el rey Arturo hizo su lanza toda pedazos sobre el escudo de...

Getting so bored with the constant jousting and macho showing-off (didn't T H White compare it to an obsession with cricket batting averages?) Then you come across this: "So on a day a little afore the month of May, Sir Tristram chased an hart passing eagerly, and so the hart passed by a fair well. And then Sir Tristram alit and put off his helm to drink of that burbly water. Right so he heard and saw the Questing Beast come to the well. When Sir Tristram saw that beast he put on his helm, for he deemed he should hear of Sir Palomides, for that beast was his quest"....
Love it.

Believe I covered it all in comments on Volume One. But the start of Book IX, La Cote Male Taile, is perhaps my favourite KA story. It later comes out that Dinadan is La Cote's brother, and that is a kind of plot twist that makes this such a lovable book. ( )

This is the second volume of Le Morte d'Arthur and shouldn't be seen as the second book of a trilogy, just a continuation, and not meant to be read alone. I agree with the reviewer who said this is not for the faint of heart, and few general readers are going to find this a great read. If you're looking for an absorbing, entertaining read with characters you can relate to and root for, you're absolutely, positively in the wrong place. Read instead Arthurian novels such as T.H. White's The Once and Future King or Mary Stewart's Merlin Trilogy. There are countless other such novels inspired by this material worth reading, and I've read a lot of them.

But I did find it interesting at times going through this, one of the ur-texts as it were of Arthurian legend. There are other, earlier works of Arthurian literature: Geoffrey of Monmouth's The History of the Kings of Britain (1136), Chrétien de Troyes's Arthurian Romances in the 12th century and Wolfram von Eschenbach's Parzival in the 13th century are among the most notable. But Malory drew from several sources, so much so he's often described more as the "compiler" than the author of the work. I own a edition in two volumes that comes close to 1,000 pages. So this is an exhaustive resource of all sorts of facets of the legend. The story of Tristram and Iseult is here, for instance.

And this is a medieval work, so it's imbued with its assumptions and attitudes. Obviously a source of outrage to some reviewers, and even by the standards of the time, comparing this to how women are treated in say Boccaccio's Decameron and Chaucer's Canterbury Tales--well, women don't come off well here. Misogyny abounds. And knights are held up as paragons who commit a lot of heinous acts and just plain WTF. A lot is repetitive and a slog--as one reviewer put it too much is "joust, joust, joust." And this was written about half-way between Chaucer and Shakespeare. With the spelling regularized it's quite readable, much more so than unmodernized Chaucer. But with those that choose to preserve the archaic words, that means wading through words such as "hight" (is called) and "mickle" (much). And there's just so much that can be excused by, well, "it's the times"--I found plenty of medieval writers who were wonderful reads, and just plain more humane: Dante, Boccaccio, Chaucer. I can't see Malory as their equal--not remotely. But as a fan of Arthurian literature and someone fascinated by the Middle Ages, this did from time to time have its fascinations. ( )