Situationen är väl inte helt otrolig – man lovar frun att även om man går ut med kompisen från förr skall man ta det lugnt och vara hemma i tid, men så har man så förbaskat roligt och så är klockan alldeles för mycket och hon är berättigat arg, och så får man arbeta hårt på att hon skall förlåta en. Skillnaden är att för Ivan Lejonriddaren så är det mesta av det där på en lite större skala (och polaren från förr heter Gawian och är en av kung Artus riddare (jo, så stavades namnen på trettonhundratalet)).

Låt oss ta det någorlunda från början: Ivan är riddare vid Kung Arturs hov, och för att återvinna den heder hans släkting förlorade genom att dra kortare strået i en strid med en annan riddare muckar även han gräl med den. Det artar sig inte bättre än att han dödar sin fiende, och måste gömma sig i dennes borg från alla hans följare. Han får hjälp av en slottsjungfrun Lunete och en osynlighetsring, så det är inte så svårt, men så förälskar han sig i änkan. Lunete visar sig återigen hjälpsam, och snart är han gift (vad hustrun heter framgår märkligt nog inte). Så dyker hans vän Gawian upp och vill dra med honom ut på riddaräventyr, och det går hustrun med på, på villkor att han är tillbaka inom ett år.

Det är han naturligtvis inte, hustrun gör som hon utlovat och förskjuter honom, och han blir galen av sorg. Det botas i och för sig rätt snabbt, och sedan lyckas Ivan bli vän med en lejoninna, och drar sedan runt på mer äventyr utan att riktigt veta hur han skall få tillbaka hustrun; han får slåss med demoniska bröder, en jätte, liksom tre män samtidigt, men lyckas varje gång tack vare lejonet. Till slut får den klipska Lunete rycka in igen, och lyckas få till en försoning, varpå det hela slutar lyckligt.

Av de tre Eufemiavisorna är detta väl den som tydligast är vad som skulle kallas en riddarroman: den har en riddare från Kung Arturs hov som huvudperson, och denne är trots sin olyckliga oförmåga att hålla tiden en chevalresk herre (även om han tycks märkligt obenägen att avspisa en man som vill erbjuda honom sin dotters hand med vad som borde vara en enkel förklaring att han redan är gift), med händerna på täcket och en allmän vilja att försvara värnlösa kvinnor och åldringar. Lejonet är en trevlig kompanjon, och de två försöker ta hand om varandra, även om hon gör varje strid lite för lätt när hon dyker upp (å andra sidan visar det på att Ivan trots allt tillskuren efter endast lätt heroiska mått: två mänskliga motståndare skulle han möjligen kunna klara, men han har klara problem vid tre, eller när motståndet är klart omänskligt).

Berättartekniskt är det rätt primitivt, även om det finns en viss psykologisk realism och försök att göra berättelsen mer spännande genom att införa mer avancerade konflikter med fler än ett uppdrag som kanske inte alla kan klaras. Det finns en viss charm i de lite grovhuggna försöken att införa höviska seder och sydlig rekvisita, samtidigt som det är tydligt att det som fängslat översättaren (och de som skall ta del av boken?) mest är striderna: någon fantastisk läsning är det inte. ( )