Om det finns en vetenskap jag aldrig kommer lära mig så är det versläran. Av någon anledning så har jag enormt svårt att komma ihåg vad skillnaden är mellan anapester och jamber, hur man ser skillnad på ottave rima och spenserstanser, hur man ser om en rytm faller eller stiger. Jag tycker om de effekter som den skicklige versmakaren kan åstadkomma med sådant, men av någon anledning kan jag inte analysera vers om så livet hängde på det. Jag gillar termerna: ambibrachi, elegiska distika, drottkvätt och sapfiska strofer är en sorts poesi i sig, vilket möjligen förklarar varför jag aldrig kommer ihåg de högst exakta innehåll de står för.

Därav följer att jag uppskattar Alf Henriksons Verskonstens ABC: lemmana är i sig ett nöje att skumma igenom, och värdet av att få dem förklarade är stort. Eftersom Henrikson dessutom har en högst personlig stil, och illustrerar sina uppslagsord med vers, så är det även trevligt att läsa artiklarna. Man skulle möjligen vilja att han tydligare markerade vem det är som skrivit versen (huvudsakligen han själv), och man kan undra lite vad poängen är med att hänvisa till exempel från Tegnér till de artiklar hans vers illustrerar, men detta är bisaker.

Det stora mysteriet är vad Björn Bergs teckningar skall illustrera – ibland är det rätt självklart, men poänglöst, som när det i närheten av en artikel om fornnordiska versmått finns någon skäggig karl som sitter på snidat säte, men intrycket är snarast att man tagit en gammal hög överblivna teckningar och kastat in dem där man hittat den allra minsta överensstämmelse. Även om det kan vara svårt att skapa vettiga illustrartioner av versmått och fötter, så hade det förmodligen gått.

Nåväl, texten kombinerar i alla fall praktisk nytta och nöje, och då kan man egentligen inte önska mycket mer. ( )