Den här kroppen är inte min. När jag ser den får jag samma känsla som när man ser förvrängda synvillor. Förvrängda perspektiv. En stark känsla av att det här är fel. Inte fult. Fel. Malplacerat. Som att hälla peppar i chokladmjölken. Grillkrydda på jordgubbsglassen. Som om man hällt salt och peppar på gröten istället för kanel och socker. Fast såna småfel är ju så kortvariga. Det är lite äckligt i några sekunder, så går det över sen. Men för mig är det äckligt hela tiden. I Elias Ericsons serieromandebut möter vi Mika, som är 16 år och livrädd. För livet, främst. När han inte är i skolan ligger han på sängen i sitt rum och försöker att inte gråta. Något i hans liv är fruktansvärt fel, men när han träffar den sociala, på gränsen till påträngande Izzy börjar det kanske, kanske ställas till rätta.Förlagets presentation. [Barnbokskatalogen]