I sista delen av serien som inleddes med The silent grove och fortsatte i Those who speak, Until we sleep, är det dags för Alistair, Varric och Isabella att ta striden till Aurelian Titus, den onde magiker som tycks vara ute efter Alistairs blod (ständigt detta blod!), för att genom det nå världsherravälde. Sten/Arishoken har en del att säga om varför, men det spelar kanske mindre roll (Varric kommenterar att Alistair verkligen är en unik snöflinga (och då vet de inte ens om vem hans mor var)).

Nå, de lyckas i alla fall störa Titus planer, och därigenom dra alla in i drömvärlden: förutom de tre dessutom kung Maric och en bekant från förra delen. Och så Titus. Drömvärlden känns visserligen lite gjort (femte gången i Dragon Age i stort så långt, tredje där de måste fly sina egna drömmar), men i seriemediet fungerar det utmärkt.

Annars är behållningen att det äntligen är Varric som för ordet, vilket förutom ironisk distans också ger möjlighet att äntligen få reda på mer om Bianca (lite, lite, men tillräckligt för att förstå varför han inte pratar om henne).

Hela serien i stort är väl inget mästerverk, och sett till världen i stort leder det troligen ingenstans, men det ger möjlighet att få reda på mer om några av de bättre gestalterna i Thedas, och det är väl så gott. ( )