en modern redogörelse för 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika ideologiska innovation: fascismen.

Från mellankrigstidens italienska svart-skjortor under Mussolini, via Adolf Hitlers nazister, ungerska pilkorsare och andra brunskjortade organisationer till dagens Sverigedemokrater och Anders Behring Breiviks terrorism.

Efter 1945 devalverades ideologin på innehåll. Fascism blev enbart ett tomt politiskt skällsord, som användes av både öst och väst under kalla kriget. Men efter murens fall vitaliserades den internationella forskningen och har kommit fram till nya och avgörande resultat. Men dessa har inte nått Sverige förrän nu. Det är i sista minuten, eftersom ideologin återigen har nått inflytande i de europeiska parlamenten.

Didn't manage to read it in a week, just like I thought.

The material is not hard to read but there are lots of places,names and people I ended up googeling out of interest, which made it take a lot longer to get through.

It's very informative and I like the way the chapters are divided. The author is dealing with one country at a time, spanning from the end of WW1 all the way to the outbreak of WW2.

The text explaines more about Mussolini than Hitler, which to me was a good thing. I was much less aware of Mussolini and his rise to fame, than of Hitler's. It does not discuss WW2 at all, but focus on how faschism came about because of the political climate
in Europe at the time.

It is however, hard to tell how much of the material is accurate and true even though it's all based on "facts!"

Nevertheless, I really enjoyed the book and have a much better understanding of the forces in play when it comes to faschism in the world today.
I highly recomend this booka! ( )

Om en person utan speciellt alltför stark religiös tro ombeds teckna en bild av ondska så är det troligt att den kommer ha något att göra med fascismen: antingen Hitler eller hans koncentrationsläger. Fascismen, och dess underart nazismen, ses som mänsklighetens nollpunkt: allt annat måste vara bättre. Steget är sedan inte så långt från att låta fascismen symbolisera ondskan till att låta den vara ondskan. Ondskan vill vi ha på tryggt avstånd. Därmed är fascismen inte längre en ideologi, utan en kuliss.

Henrik Arnstad vill med Älskade fascism ändra detta: fascismen bör analyseras, inte enbart avbildas. Det finns akademiker som arbetar med just detta, och dessa behöver en defintion som gör att man kan se fascism som annat än antidemokratiska, antisocialistiska rörelser under mellankrigstiden. Arnstad är främst ute efter att presentera dessas forskningsmödor, i syfte att vi skall kunna få syn på fascismen som den ser ut idag. Den definition han med störst gillande citerar kommer från Roger Griffin, och visar på essentiella komponenter: folklighet, ultranationalism och ett program som syftar till nationens återfödelse.

Exakt hur detta sedan tar sig uttryck varierar: det kan vara såväl ateistisk som högst kristet (troligen också med andra religioner i centrum, men Arnstad håller sig huvudsakligen i Europa), agrart eller urbant, elitistiskt eller folkligt. Den är dock nästan alltid rasistisk och aggressivt maskulin, i alla fall när den fått stå och ruttna ett tag. Den är inte populistisk (i meningen bara inriktag på utspel som vinner brett gillande), men i alla fall vanligen inriktad på att vinna och omforma massorna (för att bli framgångsrik kräver den folkrörelser. Att folklighet är en del av teorin hindrar dock inte att enskildra grupperingar kan ha elitistisk framtoning; jämför kommunism).

Förutom att analysera denna ideologi så skildras också dess många misslyckanden och dess få triumfer (hittills): i princip i vartenda land i Europa uppstod under mellankrigstiden fascistiska rörelser, men det var endast i ett fåtal länder de vann makten, och i något enstaka mer de i alla fall fick stort inflytande. Detta är en sanning som är mindre uppenbar än den verkar: även om de många unga demokratierna som uppstod vid krigsslutet ofta gick under så var det på grund av maktövertagande från auktoritära figurer med en klassisk konservativ agenda (som Franco, som visserligen utnyttjade fascister för att slåss mot de demokratiska valda styresmännen, men som själv ogillade massrörelser).

Det finns en del som kan sättas frågetecken efter, men huvudpoängen kvarstår: vi kan inte längre känna igen fascism när vi ser den (vi förväntar oss den klädd i uniform och har svårt att hantera att den lika gärna kan klä sig i kostym), och vi riskerar därför att låta den återkomma utan att ta den på allvar när de politiska konjunkturerna är lönsamma. Och det tycks de vara just nu. ( )