Under en tid nu har jag gått omkring och känt att jag inte vet tillräckligt om Jussi Björlings liv. I princip bara detta: en stor tenor, som sjöng på Metropolitan, kom från Stora Tuna och han söp. Men hur kan man - när man är så framgångsrik och hyllad - låta alkoholen ta så stor och destruktiv del av sitt liv?
Ja just denna paradox behandlar Stenius utförligt i björlingbiografin "Tills vingen brister". Och det blir bra. Intressant. Naturligtvis berättar hon inte bara om hans mörka sidor, det är en underhållande redogörelse över tenorens karriär ocksp, som börjar faktiskt redan vid fyra års ålder! Och pågick till tre veckor innan hans död, 49 år gammal. Bl a framstäår det med all önskvärd tydlighet att Jussi var kanske världens bäste tenor, och att han av många fortfarande rankas som bäst. Jag hade inte klart för mig att det var de proportionerna på hans förmåga.
Björling var inte översvallande pratsam, men åtmnstone en klok, kärnfull utsaga redogör Stenius för. Det är ett påstående som rymmer mycket.

"Även ett underbarn är ett barn." ( )