Torkel Stålmarck

Åren 1753, 1754 och 1746 utkom samlingar med poesi under de mycket blygsamma titlarna Våra försök. Dikterna var i den första volymen endast undertecknade med intetsägande förkortade namn, i de två senare helt anonyma. De som gjort försöken var medlemmarna i Tankebyggarorden, ett hemligt sällskap som förutom den sorts frimureri som var allmänt på modet ville förändra den svenska litteraturen; det var en medtävlare till drottning Lovisa Ulrikas akademi, och visade sig vara lyckad.

I sällskapets medlemslista utmärkte sig främst Hedvid Charlotta Nordenflycht, Gustaf Filip Creutz och Gustaf Fredrik Gyllenborg poetiskt, medan den som främst skötte organisationen var Carl Friedrich Eckleff (hans poesi står förvisso också ut, men inte lika positivt). Till sällskapet räknas också flera mindra begåvningar.

Ingen av de som ingick är således vad som i efterhand framstår som riktigt stora begåvningar: Nordenflycht var den främsta och kunde nå viss lyftning, medan Creutz kunde åstadkomma god stämningspoesi och Gyllenborg frispråkig och fortfarande ibland roande satir, men de skyms alla av nästa generation. Det finns några goda nummer, någon finstämd stämning eller löjeväckande drift, någon filosofisk tanke värd att vända på, men överlag är det hela rätt tråkigt: man kan gott antalogisera det goda och låta resten dö.

Mina volymer vann jag på bokmässan; pengar skulle jag nog aldrig lagt på dem. Såvida inte sjuttonhundratalspoesi, utgivna i faksimil (med långa s och ibland blekt tryck) lockar särdeles, så bör även rekommendationen till andra bli att hålla i plånboken.… (mere)

Anna Maria Lenngren och Jane Austen dog bara några månader isär, och blev troligen aldrig medvetna om varandra. Jag tror ändå att de skulle uppskattat en sådan bekantskap: de hade liknande blick för människans absurditeter, liknande borgerliga värderingar, samma tillbakadragenhet. En skillnad var dock att, undantaget prinsregentens begäran att få en bok (Emma) dedikerad till sig så fick inte Austen mycket uppskattning av sin samtid, medan Svenska Akademien gjorde vad de kunde för att dra den motvilliga fru Lenngren i ljuset (hade det inte varit för att den ett tag var politiskt misshaglig och fick lägga ner sitt arbete är det möjligt att hon blivit första kvinna invald, över 100 år före Lagerlöf).

En annan likhet är att de biografiska uppgifterna är fåtaliga: denna biografi omfattar bara 150 sidor, men de upptas i hög grad av kommentarer av hennes olika verk (han kommer bland annat fram till att »Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon« inte främst är en ironi, utan en avbön på det att makens Stockholms Posten skulle kunna undgå den kungliga onåden). Det må därmed vara nog: det är ändå främst som diktare som hon är av intresse – den salong som hon ändå höll var i första hand social, för etablerade författare, och tycks inte varit av varaktigare betydelse.

Det blir ändå ett hyfsat, om än något skissartat porträtt av den skygga författarinnan, men som sagt är det närläsningen som är intressant: av de idylliska bilderna av borgerlig fröjd, av satir mot adelshögfärd och fjäsk, av de små försöken att stå upp för kvinnors förmåga. Lenngren är när allt kommer omkring den enda fortfarande allmänt njutbara diktaren utöver Bellman (som hon inte riktigt tycks ha kunnat fördra) från det sena sjuttonhundratalet, och att låta verket stå för människan är inte orimligt.… (mere)

Våra Försök I–III
Våra Försök är utgivna i faksimil i tre delar (I–III) med en inledning av Torkel Stålmarck i varje del (1975–1976).

Tankebyggarorden eller Tankebyggareorden, ett vittert ordenssällskap, som stiftades i Stockholm 1753 av sekreteraren i utrikesexpeditionen Carl Friedrich Eckleff, en ivrig frimurare, och före årets slut räknade 34 medlemmar, bland vilka skaldinnan Hedvig Charlotta Nordenflycht samt skalderna Gustaf Filip Creutz och Gustaf Fredrik Gyllenborg är de ryktbaraste. Vidare märkas bröderna Israel och Carl Torpadius, Axel Gabriel Leijonhufvud och Johan Fischerström.

Samfundet bar prägeln av på en gång hemlig orden och vitter akademi. Man antog valspråk jämte ordensnamn (fru Nordenflycht: Uranie, Gyllenborg: Trofast, Creutz: Mellandag o.s.v.), och man uppställde prisfrågor. De föredragna vitterhetsalstren utgavs under titeln Våra försök (3 dlr, 1753-1755). Samlingen innehåller frispråkiga satirer (mest av Gyllenborg), riktade mot åtskilligt gammalmodigt, vacker idyllisk poesi (Creutz' "Sommarqväde" och "Elegie" m. m.), högstämt retorisk didaktik samt betydligt frivola småstycken. Nit för tidevarvets "upplysning" framträder. Språkformen är i allmänhet tung och ovig.

Inom sällskapet bildades ett centralt kotteri bestående av fru Nordenflycht och hennes närmaste krets, som lät trycka Witterhets arbeten, utgifne af et samhälle i Stockholm (2 dlr, 1759-1762), vari många stycken ur Våra försök återfinns omarbetade och förädlade samt många nya och märkliga finns införda (däribland Creutz' "Atis och Camilla" och "Daphne", Gyllenborgs "Vinterqväde", fru Nordenflychts "Fruentimrets försvar" och "Tåget öfver Bält"). Med denna publikation tog svenska poesiens språk ett mycket stort steg framåt i välljud och fritt behag. 1763 sönderföll Tankebyggarorden, i det att fru Nordenflycht dog och Creutz beordrades till Spanien. Ett försök att 1775 återuppliva orden misslyckades.… (mere)

Våra Försök I–III
Våra Försök är utgivna i faksimil i tre delar (I–III) med en inledning av Torkel Stålmarck i varje del (1975–1976).

Tankebyggarorden eller Tankebyggareorden, ett vittert ordenssällskap, som stiftades i Stockholm 1753 av sekreteraren i utrikesexpeditionen Carl Friedrich Eckleff, en ivrig frimurare, och före årets slut räknade 34 medlemmar, bland vilka skaldinnan Hedvig Charlotta Nordenflycht samt skalderna Gustaf Filip Creutz och Gustaf Fredrik Gyllenborg är de ryktbaraste. Vidare märkas bröderna Israel och Carl Torpadius, Axel Gabriel Leijonhufvud och Johan Fischerström.

Samfundet bar prägeln av på en gång hemlig orden och vitter akademi. Man antog valspråk jämte ordensnamn (fru Nordenflycht: Uranie, Gyllenborg: Trofast, Creutz: Mellandag o.s.v.), och man uppställde prisfrågor. De föredragna vitterhetsalstren utgavs under titeln Våra försök (3 dlr, 1753-1755). Samlingen innehåller frispråkiga satirer (mest av Gyllenborg), riktade mot åtskilligt gammalmodigt, vacker idyllisk poesi (Creutz' "Sommarqväde" och "Elegie" m. m.), högstämt retorisk didaktik samt betydligt frivola småstycken. Nit för tidevarvets "upplysning" framträder. Språkformen är i allmänhet tung och ovig.

Inom sällskapet bildades ett centralt kotteri bestående av fru Nordenflycht och hennes närmaste krets, som lät trycka Witterhets arbeten, utgifne af et samhälle i Stockholm (2 dlr, 1759-1762), vari många stycken ur Våra försök återfinns omarbetade och förädlade samt många nya och märkliga finns införda (däribland Creutz' "Atis och Camilla" och "Daphne", Gyllenborgs "Vinterqväde", fru Nordenflychts "Fruentimrets försvar" och "Tåget öfver Bält"). Med denna publikation tog svenska poesiens språk ett mycket stort steg framåt i välljud och fritt behag. 1763 sönderföll Tankebyggarorden, i det att fru Nordenflycht dog och Creutz beordrades till Spanien. Ett försök att 1775 återuppliva orden misslyckades.… (mere)