Niklas Rådström

Som påpekas ett par gånger häri är Stagnelius en poet med tonårstycke. Förvisso även en poet nästan helt utan motstycke på svenska vad gäller det rent tekniska, en poet som kan kasta sig ut i fantastisk religiös spekulation, och en poet som kan kräva många genomläsningar för att fånga de parallella spår han arbetar med (ett av styckena visar hur radikalt en dikt kan omtolkas om man utgår från att ett kommatecken inte är ursprungligt utan ditsatt av utgivaren, Lorenzo Hammarsköld, vad det verkar den ende samtide som förstod uppskatta honom), men också en poet som hela tiden lägger sig nära det banala, som verkligen kände att ingen uppskattade honom, och en med ett gott öga för det teatraliska.

Boken är uppbyggd så att femton olika poeter eller litteraturvetare fått välja var sin dikt och sedan skriva om den; resultatet blir naturligtvis spretigt och ibland motsägelsefullt, någon gång kanske för inriktat på en viss aspekt (jag ser vad du försöker göra, Ellerström, men det fungerar inte riktigt att prata om Stagnelius genom att återge delar av Ekelöfs biografi). Ibland hamnar fokus på tekniska aspekter, på Stagnelius bildspråk, på hur revisioner kan ha försämrat en text eller hur han kan missleda en. Enda gången jag egentligen undrar om författaren har full kontroll över sin text (förutom då Ellerström) är Carina Nynäs, som försöker jämföra Stagnelius med Kirkegaard och berätta hur de tillsammans kan städa bort rationalitetsteologi – det blir mer allmän essä än essä om de texter som valts.

Nåväl, samlingen i sin helhet är mycket förtjänstfull, och man kan glädjas åt att efter att den utkommit även Svenska Akademien gjort en fin gärning och gett ut en modern utgåva av Stagnelius samlade verk.… (mere)