Dennis Gustafsson

Den sjunde boken om Viktor Kasparsson, Fädernas synder, är precis vad serien behövde: äntligen plockas olika trådar upp och förs samman i en rimlig helhet. Även om första halvan av Syndaätaren väl inte framstod som speciellt oavslutad bara för att den inte ändade i allmän slakt och krosskador, så får vi här ändå en uppföljare, som dessutom lyckas sammanfoga element ur andra berättelser och föra allt framåt.

Den övergripande kronologin för andra historier är fortfarande något oklar, men här får vi i alla fall en hel del att utgå ifrån: det hela utspelar sig direkt efter Helvetets fasor, Kasparsson har förlorat överkonstapel Rosendahls vänskap, men får å andra sidan en del nya. Förutom Syndaätaren refereras flera av de tidigare historierna, dessutom minst en som inte publicerats i albumform. Viktor får undersöka en häxkult, jagas av demonhundar, förhör en korp med smak för människokött, och försöker hindra en återfödd magiker från att återfå sin makt.

Förutom att historien är klart berättad kommer tecknarstilen ovanligt ofta till full rätt: Gustafsson har bäst hand med oroande böljande organiska former som demonhundar och förvridna häxor, och sådant finns det gott av. Tillsammans bådar detta gott för en avslutning av denna berättelse, om än inte Kasparssons äventyr, någon gång framöver.… (mere)

Jag vet inte om titeln på bok nummer sex om Viktor Kasparsson, Helvetes fasor, var vad jag väntade mig: nog för att man får en insyn i en persons egna helvete, men de fasor som uppträder gör det snarare i vår värld, i form av våld och fattigdom. En familj hittas grymt styckmördad på ett sätt som påminner om ett liknande dåd 36 år tidigare. Men mörderskan den gången är avrättad, och det finns ingen annan synbar koppling än det överdrivna våldet och några underliga blodspår.

Kasparsson, som numer blivit halt efter en ryggskada, ger sig i alla fall i kast med fallet, och börjar nysta: snart hittas fler gamla fall med liknande grymhet, liksom en annan gemensam nämnare: alla tycks ha utförts av kvinnor. Spåren leder till slut rätt, och källan till allt hittas. Att dränera den visar sig dock svårt, och leder till besök i Gehenna.

Även om jag gillar historien, så vet jag inte riktigt om den är riktigt anpassad efter Gustafssons stil: det är rätt mycket prat och i stort sett vanliga människor, och den lite orena stil han odlar passar bättre för mardrömsstämningar än pusselläggande. Inte en av de främsta, men nog kommer jag återvända till Helsingborg med omgivning för att se vad nästa omgång makaberier blir.… (mere)

Det finns förvisso en ramberättelse i Vinterbrand, dessutom en som utvecklar sig till ett äventyr i egen rätt, men huvuddelen av boken består av olika noveller där Viktor Kasparsson tagit sig an diverse makabra mysterier: döda i fel gravar, lyktgubbar, levande fågelskrämmor. Vissa av dessa, som äventyret med lykgubbarna eller det med mylingarna, är effektiva och med god stämning, andra, som det med ett påskägg av tveksam proveniens och i viss mån ensidaren »Psalm 666« är tämligen poänglösa, med svag handling och bleka effekter.

Överlag är Kasparsson bäst i lite längre berättelser, gärna med underliga monster där stämning är viktigare än snabba händelseförlopp. Detta gäller främst huvudberättelsen där han tillsammans med Emilia Varga är på väg mot Östergötland och för att fördriva tiden alltså berättar om tidigare upplevelser; väl där finner de en växtlighet som verkar tagit kål på nästan allt i byn, och endast de gamle är kvar. Detta är väl inte heller det någon av de allra främsta berättelserna, för efter en långsam, krypande uppbyggnad urartar det snart i våld, och våld människor emellan, vilket inte alltid blir helt lyckat utan tenderar att lösas upp i gröt.

Nåväl, ett någorlunda bra album, med en hel del referenser till tidigare fall, så helt acceptabel behållning.… (mere)

Dennis Gustafssons Syndaätaren sönderfaller trivialt i två delar: först en historia där Viktor Kasparsson ännu inte har råkat ut för några av de makabra fall han senare skall bli van vid, vilken i den senare delen, när hans pratktik som frilansande ockult problemläsare får en mer formell början, förklaras i kortare lugna stunder före och efter själva mysteriet.

Detta mysterium är av mer vant Kasparsson-snitt: han kallas till en liten by som hemsöks av ett stort monster, som byborna tror framkallats av den lokala kloka frun, vilka de gått hårt den senaste veckan när nyheten kommit att den man hon älskat gift sig med en annan: nu hemsöks istället byn av något med klor och hunger, ett monster som redan dödat flera män och som sägs ha härjat en gång förut, då klokfruns mormor utsattes för något liknande (och fick utstå häxerianklagelser med ohistoriskt myndighetsingripande som följd). Kasparsson får till slut ordning på det hela, och även kontakt med en präst som med bemyndigande från ärkebiskopen också undersöker sådana händelser.

Även om själva äventyret kanske inte håller mer än medelstandard – det är inget större fel på det, men heller inget som får en att förundras särdeles – så försvarar albumet ändå väl sin plats då det förklarar varför så mycket av det som ej hör till människors värld dyker upp just då, och varför Kasparsson så ofta råkar ut för det. Bra läsning för den som redan fastnat för Gustafssons berättelser, men ingen vidare startpunkt för den som är ny till serien.… (mere)