Björn Gidstam

Såsom god västgöte är det svårt att inte tycka annat än bra om denna bok; det är helt enkelt svårt att komma med invändningar mot kärleksförklaringar till något man själv är förtjust i. Med risk för att bli tröttande entusiastisk skall bara som inledning påpekas hur varierat utbud det finns för den intresserade: allt från falans urgamla jordbruksbygd över sjuhäradsbygdens gamla skogar till den göteborgska skärgården, insjöar och berg (som, det skall villigt erkännas, egentligen bara kan imponera på danskar när det kommer till höjd över havet), medeltida kyrkor, gånggrifter och herrgårdar: i princip finns alla sydsveriges naturtyper representerat någonstans.

Det Gidstam främst är intresserad av är dock precis vad undertiteln anger: kulturlandskapet, ängarna och hagarna, byarna och gårdarna, kyrkorna och ruinerna, människorna och sederna. Han har därför inte mycket gott att säga om Varaslättens storskaliga jordbruk, men desto mer om små ännu bevarade hus från forna sekler, och han är mer intresserad av bönder som slår med lie och kör med häst än stressade stadsbor. Inget fel med detta i sig, men man får ändå en känslan av att romantiserandet går lite för långt för att det skall vara rimligt.

Skildras gör i alla fall denna Sverige urgamla kulturbyggd – upplänningarna må ha kunnat skotta ihop jord i stora högar, men det är falan som är Sveriges äldsta kulturcentrum –, skildras i text och bild: blyertsteckningar och akvareller. Texten är kanske inte mycket att hurra över, men gör sitt arbete, men det bilderna räcker långt: inte alltid så märkvärdiga, men goda avbildningar av verkligheten och med bra motivval.

Skall man klaga på något – förutom enstaka tokigheter som sammanblandningen av Birger Jarl med sonsonen Birger Magnusson eller det befängda påståendet att »Naum« är enstavigt – är det väl måhända en viss brist på fokus: ibland är det bara just strövtåg i landskapet, en nog så trevlig sysselsättning, men så kommer det ett kapitel om möten med enskilda västgötar, eller avbildningar av några folkdräkter, återigen väl genomförda studier i sig själva, men i slutändan mer distraherande än täckande. Dessutom skulle man kunna ha invändningar på fokuseringen på just bondekulturen: nog skulle väl öar och kust (landskapet är trots allt inklämt mellan två stora sjöar och har ett kort stycke västkust) kunna ges lite mer än ett enda kapitel?

Detta är dock snarast kritik för dess egen skull: det som finns i boken är främst en stor förtjusning inför det vackra i landskapet, och en vilja att dokumentera det innan det skattas åt stordrift eller faller under tidens gång, och detta bär långt. För den ut- eller inflyttade, eller för den delen kvarboende, västgöten torde detta vara utmärkt läsning, och förhoppningsvis kan även utbölingar finna nöje i den kärleksfulla skildringen av detta det bästa av landskap.… (mere)