Fredrika Bremer (1801–1865)

Fredrika Bremers Hertha är nog en av dessa romaner där påbyggnaderna med tiden blivit viktigare än det som en gång var grund: Bremers förmåga som gestaltande författare framstår idag som begränsad, den reform hon i första hand propagerade för genomfördes redan något år efter att boken nådde läsarna, och dess mer långsiktiga vision av kvinnan som fri varelse är så starkt kristet infärgad att även den idag känns passé. Istället är det just idén som henne som föregångsfigur, som en tidig kvinnosakskvinna eller feminist, som verkar tilldra sig störst intresse.

Romanen handlar om Hertha Falk, som lever under sin stränge faders regemente, tillsammans med tre älskade systrar. Hertha känner sig instängd: trots att hon är 27 år så är fadern hennes förmyndare, ty detta utspelar sig vid den tid då de enda kvinnor som ansågs myndiga var änkorna. Hertha träffar Yngve Nordin, en ung järnvägsingenjör, tycke uppstår, men giftermål är inte möjligt då fadern inte ger samtycke. Runt omkring dem pågår livet i staden Kungsköping (löst modellerad på Örebro), med flera bifigurer.

Som roman betraktat är det bara ett fåtal delar som lever: vissa bifigurer har något av djup och egensinne, men Hertha och Yngve framstår som lite för mycket av idealgestalter, fadern som begripligt men ändå ensidigt tyrannisk. Bremer förklarar mycket som en skickligare författare hade klarat av att låta komma fram på annat sätt, eller i alla fall på ett sätt som inte bryter flödet i berättandet. En kris framkallas av ett anonymt, inte helt ärligt brev, men sedan den klarats så görs inget försök att reda ut vem avsändaren var.

Värst av allt är dock kanske att bokens stora idé, den om att den myndigförklarade kvinnan kommer att verka som en god kraft i världen, huvudsakligen förs fram som just idé, något Hertha känner och vill verka för men som aldrig riktigt gestaltas, trots att det finns goda möjligheter i form av ett galleri av bifigurer. Slutet på boken – som är tämligen bittert – verkar lägga mycket skuld på just att Hertha var instängd i omyndigheten, samtidigt som hon paradoxalt nog blir dödligt sjuk nästan samtidigt som hon kommer ur den.

Herthas betydelse i dåtidens dagspolitik har debatterats: var den utökade möjligheten till myndighetsförklaring som kom snart efter den en konsekvens av boken, eller en oberoende utveckling. Dess roll som ikon för svensk feminism, där Fredrika Bremer-förbundet uppkallade sin tidskrift efter den, är dock bortom tvivel. Där ligger dess stora betydelse, för som roman så märks det att är ett alster från tiden när hantverket inte riktigt blivit ordentligt förstått i Sverige.… (mere)

Fredrika Bremer slog igenom med Famillen H***, en idag mycket märklig roman. I litteraturhistorier framhålls den som den borgerliga realismens genombrott, men det finns också starka inslag av romantik, i ordets båda meningar, och endast en av dem framstår som stärkande.

Vi börjar dock mer lågmält: vår berättare, Beata Hvardagslag (om det inte redan framgick av titeln finns alltså flera av 1800-talets literaturkonventioner här i sin fulla prydno) kallas in för att tjäna som husrådinna i familjen H***, där unga fröken Emilia snart skall gifta sig, men har väldigt kalla fötter, eller kanske snarare skakiga nerver: trots att hon egentligen är kär i sin fästman Algernon så frågar hon sig ständigt om inte han egentligen är, om inte en Riddar Blåskägg, så i alla fall duktig på att förställa sig.

Hon klarar sig i varje fall genom bröllopet, och eftersom hon visade sig bara vara en nervös flicksnärta, så gick det hela bra. Med de unga makarna iväg på smekmånad finns plats för en riktig handling att ta form: hennes yngre syster Julia är förlovad med en präktig men träig karl, och brodern kornett Carl, en rask ung herre, tycks hitta kärleken i en ung flicka han råkat på i skogen. Det blir lite förvecklingar, men knappt nog till mer än en kvarts roman.

Underlig är dock barnens kusin Elisabeth, blind och olycklig, som till slut berättar sin historia för Beata, och den är en radda romantiska klichéer (förbjuden kärlek! galenskap! gudomlig bestraffning!) som kokar samman till horribel melodram. Samtida recensenter tycks ha hoppats se mer av henne, men idag önskar man snarast att hon uteslöts helt (med tanke på avsaknaden av övergripande handling skulle det enkelt kunnat åstadkommas utan att resten av boken ramlade ihop).

Om handlingen är rudimentär och tragiken skrattretande, så är det som gör att man idag ändå får nöje ur boken de lättare partierna: Bremer hade god humor, drar sig inte för att driva med formatet, och även kärlekspartierna och vardagsinteriörerna känns vilsamma och, om än bitvis stereotypa, rätt trevliga och med en del originalitet.

I slutändan är det dock en bok där det historiska intresset är större än det litterära. Hade den kommit ut tjugo år senare av en i övrigt okänd författare hade den nu varit helt bortglömd, goda sidor till trots.… (mere)

Det skulle gå att skriva ohyggligt mycket om Fredrika Bremers Grannarne: om dess för tiden radikala men tämligen lågmälda budskap om kvinnlig frigörelse, uppfostran, sexuell makt, förlåtelse och allmän moral. Om den satir som då och då hamnar i förgrunden. Om dess skildring av ett harmoniskt äktenskap, grundat på respekt mer än passion. Om den hårdnackade gamla damen ma chére mére, hennes byronske son Bruno och den änglalika Serena.

Jag börjar dock med två detaljer ur Carina och Lars Burmans förord, eftersom de lika mycket som ovanstående klargör vad det är för slags berättelse: dels att den raskt utgivna engelska upplagan sades vara skriven av »Sweden's miss Austin [sic!]«, dels att Charlotte Brontë var rädd att folk skulle tro att hon kalkerat Jane Eyre på berättaren Fransiska. Likheter finns det helt klart: båda är inte längre fullt så unga damer som tvingats sörja för egen utkomst gifter sig med väletablerade män. Ingen har speciellt fördelaktigt utseende, båda kan vara nog så frispråkiga men har i grunden gott hjärta. Skillnaden sitter främst i männen: Fransiska är redan vid bokens början gift, och hennes make är långt från en romantisk hjälte. Rochesters kvaliteter skulle då snarare ha hämtats från den plågade Bruno.

Vad gäller Austen så ligger släktskapet främst i dagen i bokens första halva, när Fransiska lär känna sina grannar. Austen skrev i ett brev till en av systerdöttrarna som också funderade på författarbanan att »tre eller fyra familjer i en by på landet är det bästa materialet«, och den första halvan av boken tycks lova något sådant: förutom Fransiska och hennes make så är det fråga om hans styvmor, den formidabla, manhaftiga ma chére mére, som har fått hem en annan styvson med maka att hjälpa till att sköta hushållet, samt familjen Dahl, bestående av ett par äldre samhällets stöttepelare i den närliggande staden som snart skall fira guldbröllop samt deras föräldralösa dotterdotter som tar hand om dem. I utkanten skymtar diverse karikatyrer, bland annat en högfärdig adlig familj, där döttrarna fostras hårt för att få en fernissa av bildning, och en familj av lantjunkare där barnen tillåts löpa fritt.

I slutändan blir det dock inte särdeles likt Austen: Bremers penna är mindre skarp, vilket gör att satiren betydligt mildras och de flesta personer framstår som mindre entydiga. Båda är moralister, men Bremer betonar förlåtelsen och nåden mer än det goda uppträdandet. Bokens andra halva är dessutom inte alls speciellt Austensk: den milda komedin, interfolierad med kortare predikningar mot slavhandel eller malträterade av djur, övergår alltmer i romantisk melodram, i form av kärlekshistorien mellan Bruno och Serena.

Bruno fördrevs hemifrån av ma chére méres hårdhet när det upptäcktes att han stulit en summa pengar; han har nu återvänt för att söka förlåtelse efter ett kringflackande liv; det hela är mycket 1800-talsmässigt och framstår idag som tämligen överspänt, i synnerhet som han i släptåg har en vacker judisk kvinna vid namn Hagar, som dessutom föranleder en del mindre fördelaktiga yttranden som idag framstår som en pinsamhet i en annars framsynt bok. Även om den inte är helt oävet turnerad framstår denna halva i mycket som en påminnelse om hur totalt smaken har ändrats.

Mer överraskande är att andra delar av innehållet ger motsatt effekt: det ger perspektiv att läsa de partier som rör barnuppfostran och inse att vi inte rört oss så långt från mitten av 1800-talet. Även då ansågs det modernt och fint att ge barn en fri uppfostran, utan pekpinnar och förmaningar, även då kunde detta resultera i små monster till telningar. Bremer är dock mer nyanserad än så: ett av de centrala spänningsmomenten är vad som blir resultatet av stenhårt fasthållande vid sin myndighet.

Främst i boken står dock Fransiska, inte minst på grund av formatet: detta är en brevroman, låt vara en inte fullt utförd sådan (ett »främmande fruntimmer« bryter då och då in och återger viktiga passager mellan Bruno och Serena). Mycket av det bästa i romanen kommer från Fransiska och hennes samvaro med sin make. De smågnabbas, försöker forma tillvaron med varandra, och konspirerar för att hjälpa sina grannar att komma förbi de föreställningar som står i vägen för en bättre tillvaro, ofta med lyckat resultat.

Grannarne är helt klart en produkt av sin tid: den är sentimental och moralistisk, med en handling som idag framstår som tillgjord. Det är dock en god skildring av sin tid, och de svagare delarna är fortfarande mildare än de excesser i samma riktning man kan hitta hos Dickens. Noterbart är att Bremer framstår som mer modern ju mer hon fjärmar sig från samtidens grundidéer. Läsvärt, på flera plan, dock kanske inte för handlingen.… (mere)